Så här ser det ut varje gång jag ätit en macka. Jag märker inte att jag gör så förrän efteråt. Varje gång jag plockar bort efter mig själv ligger det en liten sorglig bit kvar. Jag äter ALDRIG upp hela mackan. Jag vet inte varför. Det bara är så.När jag äter mat lämnar jag en liten bit potatis eller något annat.
Min mamma lämnar 1 dl mjölk kvar i glaset efter varje måltid.
Har jag ärvt detta störda beteende?
Är det som vi undermedvetet tänker att vi ska spara det till en kommande eventuell svältkatastrof i Sverige?
22 kommentarer:
Min fru lämnar alltid kvar en slatt i kaffe eller tekoppen. Jag har försökt ändra henne men det går inte, så det är väl bara att gilla läget:)
Aha! Så det är fler! Det här måste jag forska vidare i..
Precis så där ser det ut när jag har ätit en macka också! Men har ingen aning om varför...
Kaffe lämnar jag också, men när jag ska dricka upp det har någon petig typ tömt ur koppen och ställt den i diskmaskinen.
Samma här, fast mest med mat på tallrik. Kallas minnesbiten - och drev alltid min pappa till vansinne. Min man är mer tolerant.
Jag lämnar också alltid lite mat. Alltså alltid. Du gör väl inte sådär när du är borta frågade mina föräldrar förskräckt när jag var yngre. Nej nej ljög jag. För det gör jag ju visst det. Tror att det har sina rötter i dagis- och lågstadieåldern när man blev tvingad att tugga i sig varenda tugga blodpudding/fiskgratäng/korvstroganoff. Jag lämnar mest för att jag kan. Eller så är det ett arv från en kultur i ett tidigare liv. Artighet och så. Men det är intressant, det är det.
Det här verkar vara en typiskt kvinnlig grej (baserat på tidigare kommentarer). Min flickvän gör precis samma sak. Både vad gäller bröd och dryck.
Min man lämnar ALLTID kvar på tallriken och det har inte att göra med om han är mätt eller inte, det är en reflex han inte kan förklara. Själv har jag ärvt (från min far) att tuggorna ska stämma och vara i balans, dvs. har jag en bit potatis kvar måste jag ta en bit korv tills allt är slut samtidigt. Inte sällan plockar jag bitar från mannens tallrik för att få det att gå ihop...
haha, verkligen så! Jag har dock INTE ärvt detta från min familj som varit med om fattiga tider. Min morfar mådde så dåligt av att se mig lämna mat att han åt upp mina rester, hur mätt han än var. Men min dotter å andra sidan har ärvt mitt beteende.. är vi bortskämda kanske?
fru 30+: det här behöver utredas! hur många gör så här egentligen. verkar galet. åh. jag hatar när man sparat lite så i en kopp eller ett glas. man kanske låter det stå under tiden man torkar bordet eller så. och sen: puts väck. fattar inte varför heller. det verkar inte vara så jättenoga med att plocka bort annars. inte här i alla fall.
kryddan: så företeelsen har till och med ett namn! haha.. vad lustigt..
mia: hmm.. du är kanske något på spåren där med tvånget att äta upp varje liten smula..
dodel: ja det här är mystiskt!
bea: haha... det där gör jag också men i en lightvariant. att man måste kombinera. om jag bara har potatis kvar på slutet så äter jag inte det. men jag tar inte mer av de andra för att kunna äta den. så du är värre... ;)
lillräven: ja det kanske har med det att göra. bortskämdhet. jag är lite chockad över att alla verkar känna igen fenomenet! väldigt kul men konstigt.. :)
En fd kollega till mig lämnade också alltid kvar en liten bit mat, med motiveringen att "det ser så fattigt ut att vara tvungen att äta upp alltihop".
Mystiskt. Det enda jag gör det med är smörgåsar. Men jag tror, fast minns inte riktigt eftersom jag har varit med hund i 16 år, att det började med hundarna. Jag gav dem det sista på mackan. Nu har jag ingen hund att ge mackkanten till - men likt förbannat äter jag den inte.
Vad månne orsaken vara då? Vana? Eller gjorde jag det innan också?
Min käre make lämnar också alltid en mackbit och ibland lite mjölk kvar i glaset. Det stör mig helt enormt eftersom jag inte förstår varför.
Han har dessutom ovanan att ställa in helt tomma förpackningar (t.ex. fling- eller makaronpaket) i skåpen. Jättekonstigt, tycker jag. Men han har hållt på så här så länge jag har känt honom (12 år) och jag har gett upp.
Ha, Ha, me tooooo!!!
Det här är intressant! Det här låter konstruerat, men jag reflekterade faktiskt över det här på lunchen idag - en del lämnar alltid lite! Det spelar ingen roll om de har ett kilo köttfärssås å spagetti eller om de har en Risifrutti och en knäckemacka - det är alltid en liten snutt kvar...
Jag är precis tvärtom! Jag pressar i mig tills det är tomt på tallriken och om det som är kvar inte går jämnt ut till lunchlådor o.dyl. måste jag pressa i mig det också, bara för att inget ska gå till spillo. (Varför det nu skulle vara bättre att hetsäta än att slänga lite sås och potatis.)
Min käre make önskar att jag ska klargöra att kommentaren ovan från Ronnie Björnström är från mig, som råkade vara inloggad på hans google-konto. Tror han blev lite orolig för sitt heterosexuella rykte... ;)
Asch... jag gör precis likadant. På något sätt ser det... fult ut att ha ätit precis allt. Kaffe ska vi inte ens prata om, dricker jag mer än halva så är det ngt skumt på g.
Jag vet att jag gjorde så när jag var liten. Min mamma sa alltid att jag var som en sjöman... Vet inte vad hon menade faktiskt, men det var något med att alltid lämna nåt litet på tallriken. Får väl googla på det.
Jag gör också nästan alltid så! Fast har börjat uppmärksamma det och blivit bättre. När jag var lite var jag jättedålig på att äta, hatade all mat och åt jättelångsamt, jag fick sitta kvar på lunchen ända till nästa klass kom, för man var tvungen att äta upp i skolan, man fick inte slänga.
Så, jag tror att det för mig blivit en frihetsgrej, ha! jag får lämna!
Det är min teori.
Jag lämnar alltid kvar mjölk i glaset. Det är precis som det sista inte går att dricka. Förstår inte alls vad det handlar om.
Vad lustigt! Jag lämnar också lite mat kvar på tallriken och en liten, liten brödbit kvar också. Inte sällan är det lite vatten, läsk, saft eller te kvar i glaset eller koppen. Jag har ingen aning om vad det beror på.
Jag gör så p g a att jag är van från uppväxten då vi hade en stor St Bernhard som tiggde. Han satt där med röda ögon och dregelloskorna hängde i mungiporna och droppade en efter en ner på golvet, som om man trampade i pölarna slog man halvt ihjäl sig. Han satt så och följde med blicken när vi i familjen förde gaffeln till munnen och ner till tallriken för att hämta mer och sen in i munnen igen. - Kanske blir det nåt kvar till mig, tänkte han, om jag bara väntar och är snäll.
Och det blev det såklart. Man sparade en bit på tallriken som han fick slicka upp.
Därför tror jag att jag lämnar mat kvar. Jag fortsätter att ge honom rester, postumt.
Skicka en kommentar