Att duscha med Mikebike.

Allt inleds med att han står och håller fast sig i väggarna samtidigt som han utför någon form av "eggande" dans. Därefter tar han fram sin nya duschcreme som får honom att dofta alldeles jävla fantastiskt. Men det är ingen ursäkt för att utföra den serie moves han drar av inne i duschen medan jag med någon slags skräckblandad förtjusning ser på den man jag valt att dela mitt liv med.

Han åmar sig, kråmar sig, juckar i luften, smörjer in sig med duschcrèmen och berättar att han nu doftar musk mellan skinkorna. Sen fortsätter han den "sensuella" dansen och sjunger

"I'm the musk man... I am the motherfucking musk man.... Oh oh... Musk... Musk man..."

But I do love him. Min egen motherfucking musk man. Det är inte alla som har en sån!

En liten update.

Idag har M varit iväg med minsta ungen i familjen. Då låg jag hemma i sängen och läste GP (hela GP i ett svep - ostört. Alldeles ostört. Och det var gudomligt), läste färdigt senaste Vi, sen såg jag Stjärnorna på slottet (jättetråkigt var det) och somnade. Nu tittar jag på Geniet och pojkarna. Tänker inte vara iväg från sängen speciellt mycket alls idag. M installerar nya imacen och sen blir det Svt play och annat på den när vi ställer den framför sängen för den ultimata lathetsnjutningen. Jag har alltid varit emot tv i sovrummet. Det känns så otroligt.. slött. Misstänker att det blir mindre böcker och andra roliga saker när det står en TV som man kan låta hjärnan bara dö till istället. Men imacen - den blir bra. I alla fall nu under ledigheten.

Ikväll blir det orgie i salt och fett:
semlor, chips, gräddfil, godis, pizza
och en film till det. Kanske "Det vita bandet". I love Michael Haneke.

Anledning:
Middag med mucho vino igår.
Vi åt Helenas skitgoda lasagne. Testa den! Funkar jättebra med quornfärs.

Har du alldeles kissat ner dig lille gubben?

M har surat här nu på sena eftermiddagen. Sen gick vi en promenad. Resultat: ännu surare.

Fy fan tänkte jag. Sen gav jag honom en banan eftersom jag började misstänka att tjurskalligheten berodde på hunger. Då sa han "det kanske är du som behöver banan.." (han misstar alltid sin egen surhet för andras "nej det är inte jag som är sur det är du!"). Då tänkte jag ännu mer fy fan. Sen slog han på 4:an och där fanns Robert Wells. Det var en JÄVLA lättnad för då skrev han ett så otroligt surt inlägg och nu är han världens lyckligaste igen. Och mätt är han. Mätt och färdigsurad. Skönt för hela världen. Men det där med "det kanske är du som behöver banan" ska han få så mycket skit för. Jag tror att jag kanske.... ALDRIG mer vill ha banan.
...
Nu säger han att det faktiskt var banan han menade. Bäret alltså. Men sen kom han på efteråt att det var ju "jätteroligt" om det var en omskrivning för hans egen snopp. Ja. vad ska jag säga. Man kan ju ha olika syn på humor även i ett förhållande.

Hemma igen!

Vi är hemma igen. Det är fantastiskt skönt. Men vi har haft en fin och bra jul.

I julklappen fanns: massageolja, underkläder, en silverring, biljetter till Tomas Andersson Wij och till Bohème på Göteborgsoperan (våldsamt bra platser). Alla inslagna i varsina paket med små texter på - därav den långa inslagningstiden.

Vi har ätit mycket. Vilat för lite. Men det ska vi ta igen nu resten av tiden som M ska vara hemma.

På juldagsmorgonen vaknade jag en första gång av att M väckte mig och talade om att det sprang runt råttor på vinden ("det är stora råttor.. i Tintins storlek). Sen somnade jag om men chockvaknade en stund senare av att en naken man seglade över mitt huvud samtidigt som han skrek

- OOOOOHHHHH DET ÄR EN RÅTTA I SÄNGEN!!!

Den nakna mannen hukade borta vid strömbrytaren och upptäckte vid tändning av taklampa att råttan inte var en råtta utan en katt. Hans egen katt faktiskt. Sen upptäckte han att de vulgärt stora råttorna som klampade runt på vinden i själva verket var markisen som slog mot fönstret (men det fick jag stränga order om att inte berätta för någon - speciellt inte för mina föräldrar eftersom han upprört berättat för dem om hur de här jätteråttorna kutade runt på vinden).

Nu ska vi se på film, dricka lite öl och äta kex och tapenade.

Slå in julklapp.

Nu har M snart tillbringat två timmar i sovrummet för att slå in min julklapp. Verkar skumt. Hur kan det ta två timmar att ordna med sådant? Bygger han hela julklappen? Stickar han en helkroppsdräkt till mig? Jag börjar verkligen undra. För en timme sedan sa han "alldeles strax är jag klar". Jag hör hur han klipper i presentsnören i alla fall så något är det som händer.

Jag tar en liten sipp på ett glas vin här uppe så länge.
Nu är det jul. M är ledig länge länge.

God jul till alla som tittar in här!

Jag är tillbaka vilken dag som helst.

....
Nu kom han upp. Vill att jag ska fixa presentsnörena på den. Två timmar alltså. Han har "fixat" med julklappen. Undrar verkligen vad det här är för något. Han har inte givit en enda ledtråd i år. I vanliga fall brukar man få stoppa honom från att berätta vad han köpt. Sämst i världen på att hålla sina egna hemligheter.

Foton: augusti-november.

Det var den 5 augusti. Jag fyllde 27 och fick nytt objektiv av M.

En dag var vi i actionparken och S:et ville ha en skateboard.
"Jag vill nog bli skateboardproffs!"

Det var sommar, nyckelpigeinvasion i Halland, vi badade
och hade det fantastiskt i Mellbystrand.

Vi var på Rökeriet och åt med mina föräldrar.

Ryssland spenderade en hel del tid i det öppna fönstret
där han tittade på fåglar.

Ute på gatan fanns en liten hängmatta.

Det blev höst och jag var trött på att vara gravid. Så trött.

Magen var spänd till bristningsgränsen och jag ville
skjuta alla som sa åt mig att njuta av den här "sista tiden".

Vi åt frukost på Biscuit. Det var lördag. Vi visste inte att det bara
var två dagar kvar innan det äntligen skulle hända.

Det blev tårta!

För då hade hon äntligen kommit. Vår lilla efterlängtade Tintin.

M inledde "göra tuffa tecken framför barn"-epoken.

Plötsligt hade vi bebiskläder på tork i lägenheten.

Och vi fortsatte med The Wire.

Så fick jag äntligen ta ett glas vin.

Vi gick till Slottskogen och kastade löv.

Tittade på djuren.

Ärtan var fortfarande liten som en ärta och vi var på
BVC en gång i veckan för vägning och mätning.

Jag hade väldigt färgglada kläder.

Lilla S:et fyllde 5 och var lite missnöjd med paketen
som innehöll kläder. Men de andra paketen var bra.

Ryssland gjorde baby-gymet till sitt.

Bråttom bråttom.

Jag har en alldeles för lång lista på saker som måste göras. Listan inkluderar två telefonsamtal. Jag hatar att prata i telefon. Men allting börjar med tvätten. Alltså den tvätthög som tidigare var en samling i en tvättkorg som numera är en hel klädkammare full upp till taket. Typ. Vi-tidningen som damp ner får nog vänta. Tillsammans med Bang som legat här på armstödet i en vecka eller något. Också sista julklapparna. Fy fan.

Jag har börjat på Karolina Ramqvists "Flickvännen" nu. Känns lovande så här i början i alla fall. Om man har bebis rekommenderar jag varmt seriealbum. Jag läste Nanna Johanssons "Fulheten" igår. Skitrolig. Okej nu måste jag skynda. Det blir nog ökat bloggande efter julafton. Då är M hemma och förgyller min dag med intelligenta utsagor, konstig klädstil, märkliga intressen (obs! inte olagliga) och annat skojigt.
Bild lånad här.
.......
Dessutom har jag min lilla drakbebis som jag måste kramas med ganska mycket så då hinner man inte riktigt allt man vill (eller okej allt man egentligen måste göra men inte har lust med).

Hjälp mig!

Jag behöver tips på bra musik att gå jättesnabbt och jättelångt till. Fick en massa bra tips på tv-serier när jag bad om hjälp sist så nu hoppas jag på det igen! Jag gillar allt möjligt. Det behöver inte vara några tänkvärda låttexter eller fantastiska musikstycken på något sätt (men det går naturligtvis också bra). Vill bara ha musik som kan ta mig en mil utan att tänka.

Tack på förhand!
....

Åh det är fantastiskt med en massa musiktips! Fortsätt gärna!

Jim Goldberg

Bildkälla: Foam

Läste reportaget om Jim Goldbergs "Open see" i Vi. Goldberg har fotograferat människor med drömmar om att få komma till Europa och fly sina trasiga hemläder. Han visar diskrepansen mellan drömmens och verklighetens Europa för flyktingar. Otroligt starka bilder där Goldberg låtit de porträtterade skriva något om sig själva, sin situation på polaroiderna. En av de som berörde mig mest var ett mörkt foto på en kvinna som skrivit "I am a whore" ovanför sitt huvud - nästan hela hennes ansikte är i skugga. Hon heter Eve. Har flytt från Nigeria. Skulle få jobb på kontor i Grekland men såldes till en bordell i Aten. Hon kommer att släppas fri - om hon kan betala sin hallick 400 000 kronor.

Nähä, det bidde ingen pappa.

Lilla Ärtan kräktes upp nästan all mat igår kväll. Sen på natten igen. Hon var ledsen och orolig. Kräktes genomsklinligt. Sådant som vana bebisomhändertagare säkert inte hade oroat sig för. Men jag blev orolig och ledsen (första gången sen hon kom och bara skrek av hunger i tre dagar). Googlade (ibland det sämsta man kan göra). Ringde sjukvårdsupplysningen. Tidig tandsprickning trodde hon på. Sen kom M hem och jag kände mig lugnare och miniskruttan somnade efter att ha ätit lite mer (som stannade i magen). Så ingen familjerätt idag. Lite för trötta. Lite för stressade nu på morgonen.
Men S:et fick på henne skorna hon köpte när Ärtan ännu låg i magen och konsterade sedan att hon är en riktig liten tuffing i dem.

Mönster.

Det här är en prickig mamma och en randig bebis som håller tummarna för att julfest-på-jobbet-pappan håller sig i skinnet ikväll/natt. Imorgon förmiddag ska vi nämligen iväg och erkänna faderskap.

Olika dagar.

Ibland, som igår, fungerar allt. Andra dagar, som idag, fungerar mindre bra. Vaknade pigg. Utvilad. Jag skulle ta med S:et och Tintin på fika hos Karin. Vi hade gott om tid. Till en början. Vi åt frukost. Drack kaffe, åt en skål yoghurt. Sen fick jag gå och väcka vår bebis. Ja det är sant. Halv 10 fick jag gå och väcka min bebis. Hon inledde dagen med att skratta. Det gör aldrig jag. Inte så ofta i alla fall. Sen gick tiden plötsligt i raketfart. Vi var försenade. Då spillde S.et ner sig. Tintin kräktes ner min kofta. Och efter en hastig uppstädning av lilla familjen halkade vi iväg mot bageriet ute på gatan. När vi kom fram till Karin var vi fyrtio minuter senare än den först utsatta tiden. Tio minuter senare än den andra tiden.

Det är nog en varannan dag-grej det här med tiden. Eller en lite-svårare-att-hålla-tider-med-kräk-och-spill-barn-i-familjen-grej.
Imorgon ska vi på middag hos Johanna och Henke vid 19. Jag får planera att vara där vid 18.15 så bör jag komma i tid. Kanske. Om inte M kommer hem emellan. Ska raka sig. Parfymera sig. Lägga luggen rätt. Rensa ett avlopp. Hänga upp en lampa. Nä just det. Det är bara sådant han gör på nyårsaftnar när man är sen till en fest samt när han har extremt bråttom till ett superviktigt möte. M och hans inbyggda klocka - mycket goda vänner. M och övriga världens klocka - not so good.

3 händelser idag.

1. Gör ett lönlöst besök på banken. Betjäningen är långsammare än apotekets. Hur är det möjligt? De har en kassa öppen och hela banken bara dignar av pensionärer med sedelbuntar i händerna (på riktigt var det så). Så jag får pinna iväg därifrån efter en halvtimmes väntan för att jag har bråttom till förskolan och upphämtning av två styck vilda barn.

2. Går mot spårvagnen. S:et äter snö från ett smutsigt räcke. A:et skrattar. S:et berättar
"Min pappa är en fegis.. En riktig fegis. Han vågar ingenting. Ingenting!". Sedan bryter de ut i ett gemensamt gapflabb över denna osedvanligt räddhågsna pappa.

3. Hoppar av spårvagnen. De två små lustigkurrarna ställer sig och pekar helt ogenerat på en beslöjad kvinna. De pekar och pratar. Hon står ca 1 meter ifrån dem. Jag är glad att jag inte hörde vad de sa och jag hoppas att hon inte heller hörde. Misstänker starkt att det inte var något av bländande intelligens de yppade. Barn är ju så härligt onyanserade ibland. Och det är kul. Om man befinner sig inom hemmets fyra väggar. Jag bestämde mig i alla fall raskt för att döda planen jag hade att ta med dem på våffelfika på café. Jag vet inte varför jag ville straffa mig själv så. Hade jag kunnat så hade jag skrattat mig själv rått i ansiktet för den planen.

Nu är vi hemma och det är lugnare än någonsin. Jag dricker kaffe. Jag ska läsa lite mer i senaste Vi (alla läsprojekt tar lite längre tid nu för tiden). Jag kanske slår in lite julklappar. Tar en kopp kaffe till. Lagar lite mat. Borde ta hem en kompis till S:et varje dag.

.....
okej en fjärde. jag hörde dem nedifrån s:ets rum.

A- Vad är det?
S - Pappas kalsonger...
A & S: Uähhhhhhhhhhhhhh
S - Okej nu hoppar vi i deras säng.

Snillen spekulerar III

Mikael: Ja vi såg ett inslag med Ollio i "Sverige"... fan vad grym han är...
Ola: Ja, Sverige är ett bra program.. jag gillar det.
Mikael: Mmm... men jag har svårt för programledaren..
Josefine: Vaddå?
Mikael: Ja hennes talfel..
Josefine: Att hon pratar skånska menar du?

Total tystnad.

Mikael: Nä nu tror jag inte att vi menar samma?
Josefine: Du menar programledaren för "Sverige"?
Mikael: Jag vet inte. Är det skånska? Är du säker? Hon liksom.. *visar hur hon pratar*
Josefine: Hon pratar skånska.

Josefine: Det här kommer på bloggen..
Ola: Ja det får det göra annars får jag göra det!
Mikael: Nä, det gör det inte. Vi menar nog inte samma.
Ola och Josefine: ???????????????????????????????????????????????????

-----
stressig dag idag. hinner inte svara på kommentarer. ska ha med s:ets kompis hem från dagis. en bebis. två vildingar. hur ska detta gå?

TV4.

Slog över till 4:an när SVT:s nyhetsmorgon var slut. Det var ett inslag om den rödlistade långan och hur det kunde vara en bra idé att avstå lutfisk gjord på långa i år. Direkt efter det väljer 4:an att sända lite mattips. Kocken slafsar och skär. I LÅNGA! Herre gud.

...
Under tiden jag skriver det här hinner någon maila in och fråga hur de tänkte. "Vi tänkte nog inte alls" säger Jenny Östergren. Nej, uppenbarligen inte. Det är väl ungefär så TV4 fungerar.

De som gick vislinjen.

Året efter gymnasiet gick jag på folkhögskola. Om det finns det mycket att säga men det orkar jag inte.

Jobbigaste linjen var Vislinjen. Herre gud. De hade fått för sig att alla bara was dying to få höra dem så fort det var fest. Som av en händelse hade de alltid en fiol i bakfickan eller en gitarr i väskan när det vankades vin.

Vismännen med gitarr som huvud-instrument var noga noga med att alltid påpeka att Lars Winnerbäck gått på samma skola, samma linje. Men sen var de direkt efter noga noga med att prata om hur "äckligt folklig" och "äckligt kommersiell" han blivit sen han fick sin första hit. Sen tyckte de inte att han hade skrivit en vettig låttext efter att han passerat 21 och folk började känna till honom. Efter det berättade de hur mycket mer genuina deras egna texter var. Och sen fick man , vare sig man ville eller ej, ett litet smakprov på deras superäkta musikskapande. Det fanns ingen låttext som inte innehöll något (men oftast allt) av detta:

* Cigarettrök
* Kärlek
* En tjej med trassligt hår (eventuellt lite trasiga och smutsiga kläder också)
* En tjej med långa smala ben
* Alkohol
* Ensamt missförstått geni som inte får kärlek (geniet var de själva och i verkligheten fick de ligga hur mycket som helst)
* Morgonljuset/morgonsolen
* Nattens sista timmar
* Person som erkänner alla sina fel och brister (gärna att han - alltid en han - är ett svin men det gör inget för han har sån självinsikt och bara måste vara otrogen/alkoholiserad/svekfull men eftersom han är ärlig med det kan han fortsätta - ja det är nästan lite gulligt. Fy fan.)

Och varför kom jag att tänka på detta? Jo för att M hade sett ett band på ze internet innehållandes ett par stycken av de som gick på skolan samma år som jag. M yrade om att han ville sticka en kniv i en av dem. Men det tycker jag är onödigt. Vill inte ha fadern till mitt barn i finkan. Sen har ingen av dem slagit igenom heller så man slipper ju höra skiten nu.

...
OBS OBS: jag är säker på att det finns jättefina människor som går vislinjen också. jag har bara inte träffat någon själv.

Nu är det väl revolution på gång?

I fredags var M hos sin optiker. Han går dit en gång om året. Max.
Det upptäcktes att han visst hade fått alldeles för starka linser vilket troligtvis är förklaringen till att han haft huvudvärk dagligen i ett år ungefär. M har funderat över alla möjliga orsaker till huvudvärken: hjärntumör, svininfluensa, stel nacke, sovit för lite, behov av massage, det myckna sittandet vid dator o.s.v

Jag har sökt förklaringen i hans treo-drickande. Ingen dag är hel utan ett glas treo. Han har förvarat röret i jackfickan. Lite missbrukar-varning på det tycker jag. Nu känner jag mig lite dum när det visar sig att han missbrukar treo för att optikern givit honom fel recept på linserna.

Och då kommer vi till det löjligaste. Recepten. I somras hade M något utbrott på Frölunda torg över hur "jävla ini helvetes idiotiskt" det är att optiker skriver recept (då hade han ändå FÅTT ett par linser av optikern där eftersom han var i desperat behov av ett par - och han hade fått dem utan att visa något recept). Vilka tror de att de är? Läkare? Fy fan. Han skulle starta uppror mot de här förbannade optikerna som gick runt och trodde att de var något för att de skriver recept. Efter fem minuter hade han glömt alltsammans. Sen var han alltså tillbaka hos sin vanliga optiker i fredags och återigen rivs de gamla såren upp. Hans optiker skriver ut recept åt honom. M vill inte ha något JÄVLA recept. Vi är hos mina föräldrar på kvällen. Då försöker han elda upp dem också till hat mot optikers receptskrivande. Han lyckas inte. Ingen är på det klara med vad det egentligen är han retar sig på. Han funderar. Åh herre gud som han funderar. Så kommer han på det: MINNESLAPP! Det är en minneslapp han vill ha. Inte recept. Nej. Det är stor skillnad där. Nästa gång ska han ta med en lapp han ska tvinga optikern att skriva styrkan på. Han ska nog plocka ner de där sprättiga optikerna med sin jävla recept på jorden.

Det är underbart att vara tillsammans med en så samhällsengagerad medborgare. Han brinner för de stora frågorna och han tvekar inte att gå till strid. Försök förstå ynnesten att få vara kvinnan bakom mannen som skulle gå i krig mot optikerna och deras receptskrivande. Han kanske förändrar optikervärlden? Går vidare med andra svåra frågor.. Butiker som ger en kvitton, caféer som häller upp bryggkaffe i koppar av porslin (vad fan tror de att de har för sorts kaffe egentligen? Sånt skitkaffe kan man hälla i pappersmugg), människor som har lås på sina dörrar (vilka tror de att de är? att de har något någon vill sno?).

Mysigt vid köksbordet.

Min mamma: Nu luktar här spy igen!
Emelie: Gör det?
Mamma: Mm.. det gör det.. så brukar det inte lukta..
Jag: Nej men det är för att det här är Estrellas ostbågar.
Mamma: Brukar vi inte ha dem?
Emelie: Nä OLW:s.
Mamma: jaha...
Jag: Ja de luktar ju pill-i-rumpan..
Mikael: Mmm... de är bättre..
Jag: Är det bättre?
Mikael: Ja de är mer mjöliga..
Mamma: Ja det är ju bättre än spy.

Det är verkligen härligt och gemytligt att vara hemma.

Så blev det helg igen!

Vi ska fylla bilen med barn, katt och pyjamasar och åka till mina föräldrar. Väl framme lämnar vi över ansvaret för allt utom oss själva till de boende där. Själva ska vi ligga i sängen, bli matade med vindruvor och choklad och kolla färdigt på "Morden". Så tänker jag mig helgen. Känns bra.

Spara eller slänga, that's the question.

För några veckor sedan tittade jag lite närmre på S:ets huvudkudde. Den är Mikaels bidrag till hennes sömn. Jag har inte tittat så noga på kudden innan men flera gånger tänkt "herre gud vad är det här för platt skitkudde?" och sen glömt bort att vi måste skaffa ny till henne.
Så en dag tog jag då alltså en närmre titt på den. Den är uppenbart lastgammal. Jag säger förfärat till Mikael att "den här kudden är ju för fan från 60-talet eller nåt! kolla mönstret". Sen följde en diskussion jag inte orkar återge men som gick ut på att den (enligt Mikael) inte alls var gammal. Den var ganska ny. Verkligen inte alls från 60-talet. Nej, en nästintill ny kudde tillverkad och använd sedan 1970-talet (notera: trettio år bakåt om man räknar snällt från det FÖRRA SEKLET OCH ÅRTUSENDET. FYRTIO om man räknar från nu). Efter en stunds dividerade förstod han att S:et måste ha en ny kudde - en kudde som det finns något kvar i, som inte är som att sova på en plywood-skiva. Sen kom nästa chock.

J - Ja då slänger vi den här när vi köpt ny!
M - Slänger?
J - Ja?
M - Ska vi inte ha kvar den?
J - Ursäkta men till vaddå?
M - Ja men den är ju.. gammal... ett minne..
J - Herre gud. Ska du spara en gammal äcklig kudde? Var då?
M - Vet inte.. någonstans...?
J - Nej.
M - Jaha. Okej då. Vi får väl slänga den då.

I det fallet kan man tala om nostalgi som är långt inne i idiotens landskap. Spara en gammal infekterad bakteriehärd till kudde? Var då? Ska vi kanske köpa ett vitrinskåp, lägga den till allmän beskådan i skenet av en spotlight? Man vet inte vad han tänkte. Man vill heller inte veta. Och till minne av vad? Nackproblem? Löss? Dålig sömn?

Ett ögonkast! Ett ögonkast! Mitt kungarike för ett ögonkast!

Idag har jag och Tintin varit iväg och träffat föräldragruppen. De har lagt det på den inte helt smarta tiden 15.00.

Vi fick se den ultra-omoderna filmen "Kärlekens dialog". Man fick tips om att pappan "kan hjälpa till i den nya familjen". Även vår barnmorska tipsade om att det är möjligt att be pappan "hjälpa till" där hemma.

Sen kom det ett skitbra förslag till eventuella latjävlar till pappor där ute! Det är hämtat direkt från den ultra-omoderna filmen "Kärlekens dialog" (bara namnet får mig att vilja gråta):

- Ett ögonkast vid badbaljan kan hjälpa en trött mamma igenom vaknätter och trötthet.

Jag kan säga så här:
Om Mikael hade levt i den komplett vansinniga föreställningen att blott ett uppskattande ögonkast skulle räcka för att få mig att orka igenom vaknätter eller annat så hade han bott ensam nu.

Tyckande.

Jag läste just i fatt A.M.O:s Try not to look so pretty efter några dagars paus från bloggläsande och annat på nätet. Hon hade länkat till ett av sina äldre inlägg.

Det hon skriver om där är något man blir smärtsamt varse redan när man avslöjar att man är gravid. Plötsligt tycker människor att det är helt okej att börja tycka saker om en. Det börjar kommenteras vikt, kropp, hud, mat, hemmiljö, ålder och så vidare i all oändlighet. Plötsligt tror man att man kan säga vad man vill om hur kroppen förändrats, livet, allt ("dina bröst ser verkligen stora ut nu", "vad liten magen är!", "vad stor magen är!", "det är en pojke!", "det är en flicka!", "ska du verkligen äta det?", "hur har du tänkt med ekonomin?", "hur ska du göra med jobb, utbildning?"). Aldrig tidigare har jag känt mig så granskad. Som en anslagstavla för folks åsikter om både det ena och det andra.

Och det tar inte slut. Aldrig tidigare har jag varit med om att behöva sitta och diskutera mina bröst med människor jag knappt känner/inte känner alls. Förklara beslut jag tagit i graviditeten, i livet med bebis. Hur det känts. Behövt försvara min vilja till ett eget liv - där jag är mitt vanliga jag - exakt den person jag var innan mitt barn kom. Det syns i vissa människors ögon att det är lite fult att vilja något annat, något mer än att bara vara med barnet - att man kan behöva vara själv också. Att känna sig lycklig och glad när man får vara ensam hemma. Inte ägna varje minut jag är ifrån mitt barn åt att längta hem, längta efter henne. Jag gör inte det. Jag älskar att vara med henne. Men jag älskar också att kunna gå bort med en vän, göra något annat en stund. Så längtar jag hem sen. Tycker att det är underbart att hålla henne igen, vara nära nära när jag kommer hem.

Jag vet inte om det är så. Men jag misstänker starkt att för pappor är det inte något fult när de är på jobbet, när de tycker att det är roligt att ensam träffa en kompis och ta en öl, när de inte längtar hem varje sekund de inte är hemma, jag tror inte att det är något fult då. Jag tror inte ens att det är en fråga som kommer upp speciellt ofta.

Jag älskar att ha barn. Det är fantastiskt. Men det är också jobbigt. Och man förlorar inte behovet av att vara något annat än förälder. Man behöver vara lika många saker efter att man fått barn som innan. När man bytt många blöjor, matat många gånger, inte pratat så mycket med en vuxen människa på dagen - då är man trött sen. Då behöver man någon - en like. Behöver få vara bara sig själv.

Till dig som är gravid: förbered dig på granskning. Och förbered dig speciellt på att skita fullständigt i vad folk tycker om dig, ditt sätt, dina viljor.

Trötthet och Roadtrip.

Vi har konstaterat att den här tröttheten som plågar oss dagligen, ligger som ett lock över oss. Den tröttheten. Den är samma som förra året och året innan det. Rosenrot-perioden. Rosenrot som inte hjälpte något (för mig i alla fall) mer än möjligtvis en försvinnande liten placeboeffekt.

Jag har ingen lust med något innan jag duschat och druckit kaffe. Vill stanna i sängen resten av dagen. Inte gå upp. Inte koka kaffe. Inte duscha. Men det måste jag. Annars blir det ingenting gjort. Varje dag samma: jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Också gör man det ändå. För det är man tvungen till. Men inte när det är jul. Då ska vi ligga i sängen dygnet runt.

Tintin sover hela nätter. 1 till 9. Det är inte hon som tröttar oss. Det är hösten, vintern, mörkret. Längtan efter julledighet.

Idag tog jag S:et och Tintin bilen till Laholm och mina föräldrar. Vi väntar på att S:et ska få ett syskon till. Idag eller imorgon. Det tycker S:et ska bli kul. Också längtar hon efter att kräkas "för då får man vara uppe på natten och ligga i soffan och titta på Nicke Nyfiken".

Ikväll

är det bara vi, spotify och ett gäng ostar.

(Och en treo till Mikael. Det är ju fredag och allt.)

Författarkväll med bibliotekarien.

Häromkvällen var jag och bibliotekarien på författaruppläsning. Hanna Hellquist var bäst. Rolig. Fick en helt annan bild av "Karlstad zoologiska" i hennes uppläsning - den har känts sorglig när jag suttit hemma med den. Men så bitsk, rolig, vass när hon läste själv. Carl-Johan Vallgren långrandig och .. ja tråkig (brukar annars tycka att han är kul - "För Herr Bachmanns broschyr" är våldsamt rolig till stora delar). Han var populär bland de lite äldre damerna efteråt. De kastade med håret och viftade med hans böcker. De slängde sig över honom i baren. Vi tittade på och tog ett glas vin till. Spekulerade i om det fanns någon sanning i det Maja Lundgren skrev om honom i "Myggor och tigrar". En gång när Klara var Klara på Viktoriagatan var jag där i ett sällskap som han ingick i. Och på Nef. Tog en tequila i logen. Men jag vet inget om det där med myggorna och tigrarna.

Den danske poeten var stundtals bra. Sen gjorde han det klassiska misstaget att försöka ge sig på "poetiska" sexskildringar. Det handlade om att "ta på kønn", "greppa hennes kønn" och så vidare. Sen valde han den helt värdelösa metaforen "ett rest landskap". Herre gud. Ett rest landskap? Det var "kønn" hit och "lem" dit. Sexskildringar är svåra. Det är sällan det blir riktigt bra. I hans fall skulle jag säga att det blev riktigt dåligt. Tur att vi satt längst bak. Det gick inte alls att hålla sig för skratt. Det resta landskapet. Jisses. Jag väntade bara på att han skulle säga att "hun åbnet seg som en blomst" eller något annat klichéartat när han ändå var igång med landskapsmetaforen.

Det här med frukost.

Idag ska inte S:et iväg till förskolan så vi äter frukost hemma, hon och jag. Det går alltid långsamt att äta frukost för henne. Det är så mycket som bara måste diskuteras mellan varje minimal (obefintlig) tugga. Idag konstaterade hon nöjt att eftersom vi inte ska iväg så kan hon äta ännu långsammare. Jag var tveksam till om det överhuvudtaget är möjligt att äta långsammare utan att smörgåsen försvinner i en förruttnelseprocess som är ca hundra gånger så snabb som hennes ätande. Men det gick. Det gick! Efter 45 minuter vid köksbordet har hon tagit två tuggor, hällt upp müsli (som hon inte kommer att äta) och diskuterat om det skulle kunna vara gott att äta Tintin? Nej. Någon annan bebis? Inte gott att äta?
Jag har hunnit säga "ta en tugga till" fler gånger än jag orkar räkna. Av det kommer intet. Hon tittar bara på mig. Vet att vi har tid. Vi kan sitta där i ett år. Hon skulle vara helt nöjd. Kanske är det som kallas kvalitetstid. Prata om lego som blir huggtänder, när tvålarna ska gjutas, bebisar som ska ätas, lek och bus-landet, varför jag måste läsa tidningen (läste en ingress - sen blev det inte mer), "hur många tuggor behöver jag ta ejänkligen?"

Det är bara perspektiven som ändras lite grand.

Har en blus som min syster skulle slänga. De bästa kläderna jag har är allt det där som skulle raderas ur hennes garderob.
Det finns en liten tomatsåsfläck, lite bebiskräk på den. Det gör ingenting. Nu ska jag gå och lyssna på författare med min vän bibliotekarien.

Nu ska vi se.

Det var skönt med lite paus. Får se om det här med bloggeriet blir kul igen. Jag hade tänkt avliva lilla bloggen i helgen men bestämde mig för att vänta. Så. Nu fortsätter jag blogga. Kanske inte lika ofta. Ibland lika ofta. Ibland oftare. Ibland mer sällan. När jag känner för det. Så tar jag annat jag vill skriva om, på annat sätt, om andra saker elsewhere och låter den här vara som den är. För jag gillar den ändå.

Det skulle vara lätt att tro att det har med min nyfödda att göra men det är inte det (kanske behöver jag skriva blogg mer nu än innan - för förströelsen, för det sociala). Har varit så trött på formen. På min egen ton. Jag var på väg att lägga ner den i somras. I vintras. I början på hösten. Också då i helgen. I helgen var det fasligt nära. Men jag skulle sakna vissa av mina bästa och roligaste läsare för mycket. Dessutom tyckte M att det var en idiotisk idé. Han vill väl inte förlora sin bästa scen, kan jag tro.

Okej. Så ligger landet.