Jag läste just i fatt A.M.O:s Try not to look so pretty efter några dagars paus från bloggläsande och annat på nätet. Hon hade länkat till ett av sina äldre inlägg.
Det hon skriver om där är något man blir smärtsamt varse redan när man avslöjar att man är gravid. Plötsligt tycker människor att det är helt okej att börja tycka saker om en. Det börjar kommenteras vikt, kropp, hud, mat, hemmiljö, ålder och så vidare i all oändlighet. Plötsligt tror man att man kan säga vad man vill om hur kroppen förändrats, livet, allt ("dina bröst ser verkligen stora ut nu", "vad liten magen är!", "vad stor magen är!", "det är en pojke!", "det är en flicka!", "ska du verkligen äta det?", "hur har du tänkt med ekonomin?", "hur ska du göra med jobb, utbildning?"). Aldrig tidigare har jag känt mig så granskad. Som en anslagstavla för folks åsikter om både det ena och det andra.
Och det tar inte slut. Aldrig tidigare har jag varit med om att behöva sitta och diskutera mina bröst med människor jag knappt känner/inte känner alls. Förklara beslut jag tagit i graviditeten, i livet med bebis. Hur det känts. Behövt försvara min vilja till ett eget liv - där jag är mitt vanliga jag - exakt den person jag var innan mitt barn kom. Det syns i vissa människors ögon att det är lite fult att vilja något annat, något mer än att bara vara med barnet - att man kan behöva vara själv också. Att känna sig lycklig och glad när man får vara ensam hemma. Inte ägna varje minut jag är ifrån mitt barn åt att längta hem, längta efter henne. Jag gör inte det. Jag älskar att vara med henne. Men jag älskar också att kunna gå bort med en vän, göra något annat en stund. Så längtar jag hem sen. Tycker att det är underbart att hålla henne igen, vara nära nära när jag kommer hem.
Jag vet inte om det är så. Men jag misstänker starkt att för pappor är det inte något fult när de är på jobbet, när de tycker att det är roligt att ensam träffa en kompis och ta en öl, när de inte längtar hem varje sekund de inte är hemma, jag tror inte att det är något fult då. Jag tror inte ens att det är en fråga som kommer upp speciellt ofta.
Jag älskar att ha barn. Det är fantastiskt. Men det är också jobbigt. Och man förlorar inte behovet av att vara något annat än förälder. Man behöver vara lika många saker efter att man fått barn som innan. När man bytt många blöjor, matat många gånger, inte pratat så mycket med en vuxen människa på dagen - då är man trött sen. Då behöver man någon - en like. Behöver få vara bara sig själv.
Till dig som är gravid: förbered dig på granskning. Och förbered dig speciellt på att skita fullständigt i vad folk tycker om dig, ditt sätt, dina viljor.
Bake My Day Julkampanj
1 vecka sedan
14 kommentarer:
Den här texten ska jag spara. Vettigt vettigt vettigt!
Verkligen en klok text!
Synd att inte fler tänker som du, så kunde man kanske slippa de där nedlåtande kommentarerna man får när man säger att man funderar på att sluta amma redan efter drygt två veckor eftersom det inte funkar riktigt bra och jag inte orkar hålla på och kämpa. Amma det ska man ju göra, annars är man en dåålig mamma som inte ser till sitt barns bästa. Tydligen.
men gud. word, sistah. man kan tydligen inte vara gravid med integriteten i behåll.
det är galet...
Fascinerande det där, att det finns folk som tror att man kommer älska att vara ihoplimmad med sitt barn varenda sekund.
Och ja, det är vansinnigt att det ska vara ok att kommentera och ha åsikter bara sådär. Men ibland är det också svårt - vad får man säga, vad får man inte.. Har haft vänner som klagat över brist på engagemang i graviditeten (från folk i allmänhet) likaväl som vänner som klagat på att folk frågar för mycket. Blivit utskälld av en höggravid vän för att jag erbjöd henne att låna en säng istället för att slagga på golvet. Och jag har lika ofta fått höra att "jag är gravid, inte sjuk" som det motsatta, att det är orättvist att man betraktas som frisk fastän man mår piss. Jag håller väl med om alltihop - och alla har ju rätt till sitt sätt att vara och reagera - men som utomstående är det inte alltid glasklart vad som är bästa sättet att förhålla sig på. Bara en tanke.
Jättebra text!
/Anna
Jag är mest fascinerad över att folk säger "hej tjockis" till mig sedan jag blev synligt gravid. Helt okej tydligen.
Typiskt, jag som har viktkomplex.
än bättre är när folk hela tiden misstänker/hoppas/tror alla man är gravid oavsett matchvikt pga ålder...
när man då förklarar att man troligen inte vill skaffa barn, då är man HELT dum i huvudet och har inte fattat livets mening whatsoevah. vilket gärna förklaras oavsett om man är intresserad av folks åsikter eller ej...
oh the joy.
tinalinatiny: ja det är bra att komma ihåg att inte bry sig så mycket om vad folk tycker. i synnerhet när man kan vara lite hormonell och skör.
lisa: ja amningen är ju en cirkus för sig minst sagt. för alla verkar det som. för de som vill amma länge, de som inte vill/kan alls, eller "för kort" tid. jag ammar inte. det har jag fått diskutera SOM FAN med alla möjliga/omöjliga (och det tycker jag är konstigt för jag tycker att det är en privat fråga).
sofia: nä, det där med integritet fick man ju lägga ner ganska snabbt.
kryddan: ja det är väl svårt antar jag. man vill ju inte bli ignorerad heller. jag antar att de flesta människor ändå har en känsla för när det är dags att sluta prata om saker. man brukar ju märka när ett ämne inte är så populärt. och man behöver kanske inte kommentera nån annans bröst/mage/kost varje gång man träffas. jag tycker inte att det är något konstigt att kommentera magen egentligen - det är mer när man hör att någon tycker något typ "oj vad konstigt.. den är så liten.. så var inte min alls när jag var i den och den veckan" (ofta med en lätt olycksbådande röst). Men jag tycker att det finns gränser för hur mycket man kan sitta och diskutera någon annans kropp.
anna: vad kul att du tycker det!
snellie: ja det är ju faktiskt helt sjukt! fick också höra det någon gång. vilket inte är roligare när man är gravid än någon annan gång. man är liksom inte tjock.. man är gravid. det ligger en människa där inne. och so what om man blivit rundare - varför skulle det plötsligt vara lugnt att säga "tjockis" då? fattar ingenting. idioter.
katarina: åh fy fan. man kan ju inte hålla på och gå runt och anta en massa saker. om nån är gravid så kommer de troligtvis att säga det om de har lust. så såna där gränsfall när man inte ser om det är graviditet eller något annat kanske man bara kan vara tyst! har alltid hatat det där med "barn är meningen med livet"-babblet. de där som tror att de kommit på sanningen för att de kläckt en bebis. jisses så dumt. "du ska nog se att du kommer att ändra dig!". otroligt tröttsamt. att skaffa barn är verkligen inte allas dröm. det var inte min dröm heller. sen fick jag lust med det. men det var ju inte direkt något som jag såg som obligatoriskt för att bli lycklig. det blev så bara.
Jag är gravid och det är tydligt att man får säga vad som helst till gravida. Men jag kontrar alltid med "och ändå är jag snyggare än dig" när folk säger att jag är tjock (vilket jag INTE är, jag har för fan en bebis i magen).
Och det jag längtar mest efter efter förlossningen (förutom att man har fött en till familjemedlem och allt det stora i det) är en kall Newcastle.
Väldigt bra skrivet. Jag går igenom min första graviditet och är så innerligt trött på allt lull- lull som graviditeten "ska" vara enligt böcker och andra mammor. Det är inget kul, man förlorar kontrollen över sitt liv, sina intressen. Jag saknar mig. Allt handlar om hur jag mår, magen, tuttar, "är du inte rädd för förlossningen", blir det en flicka eller pojke?, "visst är det underbart?" Det är allt annat än underbart och det skrämmer skiten ur mig för jag saknar mig själv och mitt liv. Sorry för mitt bittra inlägg men jag tycker det är synd att baksidan, den verkliga sidan, av graviditet, föräldraskap är så tabu. Dessutom att det är så skuldbelagt att faktiskt inte tycka att detta är den bästa tiden i ens liv utan att för den sakens skull inte vara glad för sitt kommande barn. Jag har precis börjat läsa din blogg och jag gillar den.
/S
Men vafan! Både igår och idag har jag skrivit uppsatslånga kommentarer på det här inlägget men tydligen vill någon högre makt att jag ska hålla mina åsikter för mig själv för jag har inte lyckats posta någon av dem. Det handlade i vilket fall som helst om det provocerande i att inte amma alls, i att amma länge, i att inte vilja ha mer än ett barn och i göra egna val som utmanar normen överhuvudtaget. Men det kan vi ju ta en annan gång.
Just nu hinner jag inte svara på alla kommentarer men Jonna! Skriv igen! Nu blev jag ju jättenyfiken.
Aldrig! Eller kanske när min unge tillfrisknat från kräksjukan så jag slipper sitta och låta bli att koncentrera mig på det jag håller på med.
Jag är varken gravid eller mamma, men jag är kvinna och förfäras varje gång jag ser en gravid kvinna bli påhoppad av totalt främmande människor som vill känna på deras bäbismagar! Alltså, herre guud, när blev ens kropp ett allmänt tafsområde? Bara för att folk blir alldeles varma o lyckliga av att se en bäbismage så kan man väl bara inte springa fram och TA på dem? När det blir min tur tänker jag morra åt den som försöker det minsta, utan att först fråga om lov. Morrr..
Skicka en kommentar