Varje morgon tänker jag att jag inte kan leva med att gå upp tidigt. Jag vet ingen annan som är så påverkad av sömn och brist på densamma som jag. Livet känns HELT meningslöst på morgnarna. Hade någon (på morgonen) sagt att jag kunde välja att sova resten av livet hade jag troligen valt det. På morgonen kan jag inte föreställa mig något ljuvligare än att få ligga kvar i sängen resten av dagen eller något värre än att tvingas upp och ut ur hemmet. Efter en kaffe känns dock livet lite roligare igen.
Varje morgon tänker jag "ikväll.. ikväll ska jag lägga mig skittidigt och vara superutvilad imorgon". Det händer aldrig. Inte ikväll heller. Lite vill jag inte gå och lägga mig för att det går för snabbt tills det är morgon igen. Älskar våra kvällar. Hatar att vakna på morgonen.
Är det nån som vet hur man kan vänja sig vid att gå upp på morgonen? Att träna på det i tjugo år har inte givit något resultat alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag undrar samma sak...om det finns en mirakelmetod är jag villig att testa!
Låt bli att barnsäkra hemmet, då tar beskyddarinstinkten över och det blir omöjligt att ligga kvar efter att ungen klivit upp :)
alltså antingen är man morgonmänniska eller inte. jag är som du, jag är inte en morgonmänniska. inte ens när jag klivit upp tidigt blir jag som folk förrän framåt tiotiden. jag har gett upp, det är ingen idé att kämpa emot.
passar på att njuta av tillvaron nu, när mannen är hemma och tar barnen på morgonen, och jag får sovmorgon. ja, varje dag, för han är bäst! men snart blir det skola och i oktober börjar minsta på dagis så då är sötebrödsdagarna slut. lite ångest har jag...
Jepp, jag har lyckats och du vet att jag är inte heller morgonmänniska. Men nu studsar jag upp ur sängen kvart i 7 och i säng 23.00. Det handlar om inställning och envishet. Kan jag så kan vem som helst. Går inte in på allt här nu.
Men jag håller med. Livet på morgonen är inte lika roligt som på kvällen!
Min mamma har samma problem, och tyvärr har jag nog ärvt det. Hoppades in i det längsta att det skulle vara en tonårssjukdom, eller nåt, men när mamma som är snart femti fortfarande kämpar så förlorar jag hoppet..
Hon tycker dock att det är lika jobbigt oavsett om hon går och lägger sig tidigt eller sent kvällen före, finns liksom ingen lösning.
Jag har lättare att kliva upp om jag vet att någon bra väntar, kaffe, tidning, god frukost etc. Försöker ladda bryggaren kvällen innan eller göra iordning nån god macka för att iallafall inte släpa mig upp fem minuter innan jag måste gå..
Jag är likadan och jag tror att det bara är att göra det bästa av situationen, istället för att kämpa emot. Okej, nu har ju jag noll barn så det är ju lätt för mig att säga.
Jag har varit nattvarelse hela mitt liv och jobbat natt på krogen.
Men jag håller på och vänjer mig med att få en bättre/"normalare"dygnsrytm, fick hjälp av läkare som gav mig Melatonin
http://sv.wikipedia.org/wiki/Melatonin
Kan bara säga att det inte är kul att gå upp tidigt, men att från att kunnat sova hela dagen så är jag uppe innan 10, det hände inte utan tusen alarm klockor för i tiden.
nu kan klockan ringa halv 8 och jag bara halvt hatar den, till från att ha mördat den, sen återuppliva den för att kunna mörda på nytt!
det är inget man tar hela tiden utan man tar det under ca 20 dagar för att få i ordning på dygnet!
kanske inte för alla men mig hjälpte det fantastiskt!
Ja jag tror att jag bara är morgonmänniska. Jag gillar kvällar/nätter mer. Det är då jag är som piggast, gladast och mest kreativ. Jag får väl bara bita i det sura fanskapet till äpple som det innebär att leva i det här samhället. Allt ska göras tidigt! Jag får väl sova när jag blir pensionär. Och när barnen är större. Herre gud vad jag ska sova då! (alltså.. då får jag ändå sova hela nätter alltid och har så gjort hela året. men ändå. aldrig nöjd. man kan alltid sova lite längre på morgonen!). tack för alla tips och kommentarer i alla fall allihopa!
Så jävla mycket word! Jag trodde att ingen annan förstod hur jobbigt det är att gå upp på morgonen och så skriver du ett inlägg som jag kan skriva under varje ord på. Säg till om du hittar nån bot.
Jag är precis likadan, du sätter exakt ord på vad jag känner när jag motvilligt tvingar upp ögonen på morgonen. Har alltid hatat att stiga upp och tycker om att vara vaken länge på kvällarna.
Jag har ingen direkt lösning på problemet eftersom jag själv hunnit fylla trettio och ännu inte funnit någon. Men det kanske känns lite bättre att vi är fler som lider av samma problem?
Åh jag är preciiis lika dan. När jag gör mig i ordning på morgonen kan jag inte gå nära sängen ifall jag skulle få för mig att lägga mig däri. Och i morse kom jag på mig själv att stå och snegla på sängen i spegeln när jag sminkade mig... enda fokus är "när får jag sova igen?". Men jag har ingen lösning, jag jobbar på att tagga ner, försöka tänka att det inte är farligt att vara trött. Eller nåt. :)
Skicka en kommentar