Vi skulle åka till mina föräldrar i helgen för att undkomma badrumsmisären samt fira min syster som fyller år imorgon.
Jag släpade mitt rasslande rosslande jag till dagis och promenerade sen upp till garaget. Där står en assistancia-gubbe och i porten en väktare.
- Vad har hänt?
- Ska du hämta en bil?
- Ja?
-
Det har brunnit här.- [dör inombords] Jaha.
- Vilken är din?
- Den där borta bredvid den vita [eller före detta vita skulle jag ha sagt]
- Okej. Vi får föra ut den.
- Vad händer nu?
- Ja den måste saneras.
- [uppgiven så in i helvete] Då får vi inte den idag gissar jag.
- [gapskratt] nej du.. du kan ju ringa dit. De kommer arbeta hela helgen.
- Jaha, tack. Hejdå.
Något av det jobbigaste jag vet är folk som lever i lyx men så fort minsta lilla motgång drabbar dem så säger de "ja allt ska då drabba oss.." osv. (okej jag är medveten om att jag gnällt mycket om vårt jävla badrum men jag är ganska så medveten om vilket sjukt priviligerat liv jag lever). Men nu säger jag det: FAN VAD ALLT DRABBAR OSS!