Bara en sak:

Såg att David Simon (mannen bakom The Wire) är tillbaka med en ny serie som heter Treme. Den handlar om tiden efter Katrina i New Orleans. Den 11 april har den premiär på HBO.

En liten liten paus.

Igår låg jag däckad från morgon till klockan 2 på natten. Det hände ingenting mer än att jag hade våldsam ledvärk och ett fruktansvärt illamående. Idag är min oäkta hälft hemma från jobbet och springer fram och tillbaka till toaletten.

Därav lite paus.
Återkommer.

Tigerrr.

Lilla S:et vill vara tiger på maskeraden på söndag - så nu ska jag ut på tigerjakt. Det känns ju helt klart jättevärt att köpa en skitdyr mask som hon kommer att ha på sig i fem sekunder innan den kliar och är för varm. Nä. Det får bli ansiktsfärg eller något.

Här är ett vansinnigt exempel på en leopardmask för 178 kr på Buttericks.

Vem vill gå runt med en sån mask? Och vad är det med ögonen på den?

Det blev sol och vi gick en helvetespromenad på steniga smala stigar genom trädsamlingen.

Det tog två timmar från dörr till dörr. Det fick lyftas och trixas för att ta sig fram och det var branta backar. Men det var skönt och det var sol.

Den nya fina boken:

Läste om den hos Skräpclownen och fick genast slänga in en ny beställning på böcker.

Människor.

Gårdagens Uppdrag granskning om våldtäkten på 14-åriga Linnea i Örnsköldsvik var fruktansvärt upprörande. Det går inte att begripa hur vuxna människor (föräldrar till andra barn på hennes skola!) mot allt förnuft ställer sig på våldtäktsmannens sida - hur människor kan bygga hela sina antaganden på vad de hört av "en bekants bekant". Han hade erkänt och beskrivit förloppet på exakt samma sätt som Linnea. Ändå går fyratusen människor med i facebook-gruppen till den skyldiges försvar och skräder inte orden om vad de anser om henne. Hur fan kan det vara så? Jag var så jävla förbannad när jag såg reportaget att det gjorde ont i hela kroppen. Jag trodde att jag skulle explodera. Det kan inte få vara möjligt att bete sig så. Vad är det med människor?

- Han är ju så snygg så han skulle inte behöva våldta, sa någon av de intervjuade föräldrarna på skolan.

Vem fan BEHÖVER våldta?
Jag upphör a l d r i g att förvånas över den här världens äckliga sidor. Över människors fullständiga imkompetens (eller brist på vilja!) att se världen som den är.

Det uppstår alltid en så äcklig känsla av maktlöshet när jag hör den typen av historier. Vad ska man göra? Något vill man ju göra. Men vad?

Se reportaget här om du inte gjorde det igår.

Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates

Jag älskar Oates. Hon har en magisk röst. Ärtan somnade om och sen plötsligt hade etthundratjugo sidor bara försvunnit. Trettio kvar. Måste få tid att läsa ut den nu. Måste få veta vad som händer med Freaky Green Eyes. Det är en skicklig skildring av hur en maktfullkomlig man lyckas vända sina barn från sin mamma, plåga henne och driva henne ut ur hemmet och familjen. Det är en fruktansvärt obehaglig berättelse. Men det är också en fin bild av en viljestark och modig tonåring - Franky.

Men plötsligt vet jag, Det är som en tändsticka som flammar upp. Mina knän skjuter upp hårt. Jag träffar killen i veka livet, rakt i skrevet. Han ger ifrån sig ett kvävt tjut och blir lealös - det händer på ett ögonblick. Jag säger: "Lämna mig ifred! Flytta på dig!"
Jag ligger fortfarande på rygg men sparkar som en galning. Det är som om jag tog mig tvärs över bassängen med hjälp av bara benen och jag är stark i benen efter många års simning och löpning. Jag kanske ser tunn ut men jag är stark, på samma sätt som en katt. Camerons hela tyngd är ovanpå mig men jag lyckas hasa bort från honom medan jag slår honom överallt där jag kommer åt och till och med hugger efter honom med tänderna. Med tänderna!
Det är väl det som skrämmer honom. Han jämrar sig och förbannar mig och håller sig försiktigt mellan benen. Han stirrar på mig och säger "Din v-vilda fan! Du skulle se dina ögon! Vilda gröna ögon! Du är ju galen!"
Ett häftigt skratt väller ur munnen på mig. Det är som om killen hade sett in i min själ.
Nu har jag kommit loss från honom, jag springer. Ut ur rummet, längs en korridor, förbi ormbunkar i krukor och indianmasker på väggarna, jag är som ett vilddjur som försöker hitta ut ur en labyrint, här är det en dörr, plötsligt är jag ute i friska luften och jag har klarat mig.
Det är mörkt och dimmigt och jag känner lukten av sundet och jag drar djupa andetag som om jag hade varit på väg att drunkna.
Men nu är jag TRYGG.
Jag är bra på att springa.Jag älskar att springa nästan lika mycket som jag älskar att simma. Så jag joggar hem längs kustvägen, försöker hålla mig ur vägen för trafiken med böljande hår som blåser utefter ryggen. De som kör förbi tror väl antagligen att jag är en dåre. Men jag mår så bra. Det är inte alls som man skulle ha kunnat tro, jag tänker inte ens: Herre gud jag höll på att bli våldtagen, utan istället tänker jag på hur glad jag är och på vilken tur jag hade. Mamma sa att hon hade haft mer tur än hjärna när hon var i min ålder, men själv tänker jag att jag både hade tur och använde hjärnan. Jag kämpade mot min angripare och han lyckades inte besegra mig. Jag knäade honom, sparkade och bet honom. Jag kom undan. Jag hann inte ens bli rädd. Han var en översittare och en fegis och nu slår jag vad om att han är orolig att jag ska berätta för mina föräldrar om det som har hänt och för att han ska råka riktigt illa ut.
Men jag tänker inte berätta. Det räcker att jag kom undan.
VILDA GRÖNA ÖGON kallade han mig.
VILDA GRÖNA ÖGON räddade livet på mig.

Upptagen förmiddag:

Tillbaka senare.

Nu blir det nytt!

Ledaren för dagens pass sa att det snart blir ny musik "från den här säsongen". Då undrar jag lite om hon tycker att Eros Ramazzottis "Se bastasse una canzone" var nytt för förra säsongen eftersom hon envisas med att spela den varje gång.

Fracken.

Ärtan har tagit på sig finkläderna. Nu sticker vi och tränar. Vi ses i eftermiddag! Då är det nya boken som gäller.

Help me,

jag fick totalångest av Johan Kling-boken. Skitbra var den. Men ångesten! Ångesten. Nu blir det Joyce Carol Oates. Återkommer i ärendet.

Väldigt väldigt konstigt.

I lördags var jag hos frisören och blev rödhårig igen. Frisören visste sen innan att jag har en bebis och var väldigt konfunderad över var jag hade gjort av henne. Ja hon är hemma med sin pappa sa jag. Hon såg orolig ut. Sen sa hon "ja.. hon kanske är lite van vid honom också.. så det kanske går bra?". "Ja det är klart. Det är hennes pappa" sa jag. Så gick det en stund så sa hon "Ja det är ju inte så långt hit så han får ju komma hit om hon blir ledsen...". "Det behövs inte - hon älskar att vara med honom. Han är hennes pappa så de känner ju varandra lika bra som jag och hon känner varandra". Hon såg frågande ut. Jag kände mig mest trött.

Ljuva lycka.

Ärtan somnade vid 9-tiden och var tydligen så trött att jag hann plöja igenom hundratjugo sidor, bara sådär en vanlig förmiddag. Hejdå Mian Lodalen, du var väldigt fin! Hej Johan Kling!

Människor helt utan betydelse av Johan Kling

Nu ska jag börja beta av den lilla högen som anlände igår. Börjar med den här som jag väl är sist av alla att läsa. Det är som bekant mannen bakom Darling (eh.. den har vi ju inte sett. Den skriver vi upp på listan M!) som skrivit den här lilla boken. Enligt uppgift ska den vara väldigt bra.

Ett tunt försiktigt rasslande drar genom träden. Ett moln som ser ut som ett människohuvud glider fram över himlen. Två hål där den blå himlen lyser igenom ger det ögon. Men så förändras det. Ögonen sluts. Ansiktet är borta. Nu ser det inte ut som någonting.
Varför tänker jag hela tiden på den gången i vintras när jag kom till det där kaféet och Josefin satt och pratade med Andreas Beckholt? Hon vred bort huvudet när jag skulle kyssa henne på munnen så att det blev en puss på kinden istället.
Det var ju bara en tillfällighet.

Kaffe, I love you.

OBS! Det är S:ets docka Ebbe som liggrer och dräller i babysittern.

Alltså. Magic! Drack en halv kopp kaffe. Och nu: ska jag ut och springa? Tapetsera S:ets rum? Läsa alla delar av På spaning efter den tid som flytt? Rensa klädkammaren?

Men nä. Skit i det. Jag ska öppna bokpaket.

Fortfarande ganska trött.

Jag städade och torkade ur vårt äckliga vaskskåp i köket i helgen. Kanske var det den här plötsliga städrusningen jag gjorde genom hemmet som dödade all min energi. Jag skulle se första delen (av två) i SVT:s dokumentärserie Sluten avdelning men somnade efter fem minuter. Innan det såg jag i alla fall färdigt Claudia Lisboas Min skönhetsopererade familj. Den var väldigt fin, tycker jag.

Det är kanske bara allmän trötthet och dagens extralånga promenad.
Det var knappt skönt att sova. Det är bara totalt (jävla) mörker. Det är som att släcka en lampa. Usch.

Men vem vet. Jag är kanske tillbaka som en ny människa imorgon. Nu ska jag dricka kaffe och skaka liv i min lilla hjärna.

Före/Efter

Det är MYCKET värre än det ser ut. Låt inte ögat lura dig. Jag skulle kunna visa en bild av klädkammaren också men vill helst behålla vårdnaden om barnen så jag låter bli.
Om det är någon som letar efter svarta bic-pennor så befann de sig i det här skåpet. Cirka femtusen stycken.

Rise & shine.

Det här med att ha en liten väckarklocka till bebis (hon vaknar vid 06.30 varje dag efter sköna 9 timmars sömn - lyxen!) är nästan lite trivsamt. Den här veckan har vi ätit frukost tillsammans hela familjen varje dag - vilket ALDRIG skulle inträffa om det inte vore för att vi tvingades upp på grund av/tack vare Ärtan.

Att vi ätit frukost och skrivit shoppinglista till morgondagens middag innan klockan hunnit slå 8 är för mig inget mindre än ett mirakel. Är det något jag aldrig kommer att bli så är det morgonmänniska by choice.

Idag ska jag hämta bokpaket och städa det förbannade köksskåpet som dräller av en nästintill odefinierbar massa - presentsnören, gamla kvitton, glödlampor, räkningar, kritor, pärlor, vykort, ett litet låtsasakvarium, knappar, klistermärken, hålslagare mm mm. Det är inte längre möjligt att öppna skåpet utan att ca 10% av innehållet hamnar på golvet. Jag undrar om alla har ett sådant där skamskåp - där allt man inte vet vart man ska göra av hamnar. Eller om det bara är vi. Vi är nog rent allmänt lite sämre än genomsnittet. Vi är såna som blir chockade när toalettpappret är slut och får panikrusa iväg när vi har gäster för att de ska kunna gå på toa. Mer sällan har vi glömt att köpa vin eller godis. Lite sämre än genomsnittet, som sagt.

En sak till. När jag var gravid och städade eller fixade så skulle någon säga "jaha, du boar ja!" varenda förbannade gång. Det är intressant hur ALLT man gjorde då relaterades till graviditeten. Om jag omorganiserar skåpet nu, städar eller bäddar sängar är det ingen som tolkar in något i det. Skönt. Skönt att inte bli analyserad hela tiden - inte vara så jävla mycket kropp och biologi och få höra sanningar om mig själv uttalade av någon annan.

Föryngrande verksamhet.

Träningen gjorde susen. På hemvägen gick jag in på systemet för att köpa en flaska vin och fick visa leg!!!

Jag antar att det i sig, att jag blir glad för det, är ett tecken på att jag börjar bli gammal.

Trött och seg. Seg och trött.

Vi verkar ha hamnat i något slags tröttkoma igen. På kvällarna somnar jag bara jag blundar. Denna förmåga som jag längtat efter sedan jag började få svårt att somna på högstadiet. Nu är den mer en förbannelse. Vill inte somna utan att kvällen innehållt.. något. Något mer än bara sitta i soffan och stirra in i tv:n utan att riktigt förstå vad som händer där i rutan. Var nyss ute och promenerade. Inte ens det hjälpte. Jag kokar ägg nu och ska göra någon sorts sallad innan jag ska iväg och träna. Men idag är det nog ingenting som kan mota den här tröttheten ur min kropp. Den är bara seg idag. Och har så varit sen jag öppnade ögonen tidigt (för tidigt) imorse.

Snart ger den nog med sig, den här tröttheten, den här gången också. Men väntan är lång.

Mäktig tussilago.

Jag läste den extremtunna 3:an i GP i morse och blev väldigt sugen på att läsa Maja Lundgrens nya.

Dårens dotter av Mian Lodalen

"Och ja, Mians pappa har läst boken. Men att berätta att hon faktiskt skrivit den satt långt inne, hon skrev i smyg och när boken nästan var klar kom pappa på besök. Mian hade hjärtklappning, berättade att hon skrivit en roman. När pappan svalt besvikelsen över att hon inte skrivit hans memoarer så läste Mian ett kapitel för honom. Han grät och jämförde sin dotter med Hemingway.

När han senare läste hela boken fick han en stroke.

–Ödets ironi! Där låg han i sjuksalen med mitt manus fladdrande i hela rummet. Självklart ligger han där och håller låda med personalen och skämtar och säljer in min bok, säger Mian Lodalen och tar sig för pannan.

I dag ses de då och då och är ”on speaking terms” säger Mian och betonar att hon vare sig skrivit en hämndroman eller ett fadersmord.

–Det hade jag gjort om jag skrivit boken för tio år sedan. Nu är det en bättre roman, eftersom jag inte är förbannad längre. Jag är glad att jag har väntat såhär länge, jag var inte längre full av hat och ilska när jag skrev den. Dessutom har jag inte vågat skriva den tidigare." (Lodalen intervjuad av Sara Haldert i SVD 16 september 2008)

Sedan blev allt så sorgligt. Så bedrövligt att jag knappt kommr ihåg någonting, fast jag har frågat flera gånger vad som egentligen hände.
Mamma hamnade i något som jallas "amningspsykos". Hon blev dålig av att jag åt på henne (men det var inte mitt fel, sa de). Hon satt i samma fåtölj varenda dag. Orkade inte laga mat. Orkade inte tvätta våra kläder. Orkade inte städa eller tvätta sig. Hon började lukta. Orkade inte byta blöjor på mig heller. Grät. Väldigt ledsen var hon. Iddes knappt hålla i mig. När hon inte kunde sluta gråta blev det till sist ohållbart. Mormor och morfar körde henne till Ryhov. Fast inte till avdelningen där hon jobbade.
"Vilken tur i oturen", sa morfar.
"Ja", fyllde mormor i. "Tänk vilken skam det hade varit, det var väl illa nog ändå."
Hon fick vara på en avdelning med andra ledsna mammor. För mig har "att få barn" blivit förknippat med sorg. Jag har lovat mig själv att om jag blir vuxen så ska jag aldrig bli gravid och skaffa egna barn.
Hon skulle få hjälp där på dårhuset. Med mig och sig själv. Men hon blev bara ännu mer ledsen. Kanske saknade hon pappa. Var det därför hon blev olyckligare än olyckligast?
En dag när mormor och morfar hade hämtat mig för att gå en promenad hängde sig mamma i morgonrocksskärpet. När vi kom tillbaka från promenaden var hon död.
En i personalen hade tittat till henne. Trettio minuter senare fanns hon inte mer. Allt var över i detta korta obevakade ögonblick.

Sånt som vi säkert aldrig hade kommit på själva.

Igår fick Ärtan sin 5-månadersvaccination. Det blödde en del på ena låret så M bad om ett plåster. Det ville vår barnmorska knappt ge oss men sa till slut "ja okej". Sen rådde hon oss att ha uppsikt över det så att Ärtan inte får tag på det och stoppar det i munnen. Andra bra råd hon givit oss: inte ha bebis nära kokande vatten, inte ha småsaker liggande nära henne som hon kan stoppa i munnen, inte gå ifrån henne när hon ligger på skötbordet (samtliga råd har vi fått vid ett flertal tillfällen). Det tycker jag är skönt att hon berättade - annars kanske vi hade lagt en hög med 50-öringar i babygymet, låtit henne rulla runt på någon höjd eller låtit henne koka upp vatten till vårt kaffe.

Revolution i bebisland:

idag ska vi testa sittdelen till vagnen.

Jag läst nyss ut Nick Caves "Bunny Monros död" och efter att ha läst om allehanda smuts, fyllda näsdukar och dödsrosslingar har jag nu tappat atiten på allt. Det är bra för i helgen ska vi åka till mina föräldrar och där är det alltid ett förbannat frosseri i socker fett socker fett socker fett. Man väger minst tre kilo mer när man åker hem igen än när man anlände.

Dagens roligaste kommentar.

Någon som heter Anna har kommenterat M:s åldersnojjeinlägg så här:

"Du fattar ingenting! ! ! gubbj***l"

Gubbjävel.
Jag är alltså, enbart 27 år gammal, ihop med en gubbjävel.
Stort tack till Anna för dagens skratt!

*undrar om det är min syster*

Då blir det Breaking bad ikväll.

Jag ser Gomorron Sverige och Micke Leijnegard berättar att han är helt fast i The Wire (såklart). Göran Everdahl blir upphetsad och säger att det är den bästa tv-serien som finns. I alla fall utan tvekan den bästa polisserien som finns. Han säger att det är en sån serie som inte gick så bra på tv för att den kräver tillvänjning men att den sprider sig via djungeltelegrafen och människor säger till varandra "den här måste du se!" och DET MÅSTE DU! säger Göran.
Lyssna nu på Göran!

Sen säger han att Breaking bad också är en "den här måste du se!".

Fina kläder.

När Tintin var nyfödd fick vi present på posten från Fru 30+ och hennes man. Jag blev jätteglad över den fina gesten och glad när jag såg att det var de här roliga och gulliga kläderna som låg i paketet. Eftersom jag är ganska listig räknade jag ut att det är självaste Fru 30+ som designat dem. Väldigt kul eftersom jag själv flera gånger hade tittat på kläderna från Lipfish och älskat dem. OBS! Jag har inte blivit ombedd att länka men gör det ändå eftersom jag tycker att det är så fantastiska kreationer. Tänker inom kort lägga vantarna på den übergulliga taxen Max också.

Tusen tack familjen 30+! Mycket uppskattad present!

Äh, Bamse och sån skit är inget för mig.

Lilla S:et bläddrade i förra numret av bang (ur vilken jag hämtat idén till min uppsats) häromdagen. Efter en stund konstaterade hon nöjt:

Det här är verkligen en superdupertoppen tidning!

(jag misstänker starkt att det var tack vare Nanna Johansson och Liv Strömqvist)

bildkälla

Frågor.

Kolla! Här kan man fråga mig vad som helst om man vill!

Ja så går det när vattnet är avstängt och man är lite uttråkad.

Vatten.

De har (utan förvarning) stängt av vattnet här. Allt jag vill göra just nu har med vatten att göra. Jag vill dricka vatten. Jag vill duscha. Jag vill vattna mina blommor. Och jag skulle vilja tvätta mina händer samt göra mat till mitt barn inom kort. Inget låter sig göras.

Det är en sann lyx att ha rent vatten i sitt hem. Känner mig helt lost för tillfället. Kan inte ens borsta tänderna. Jag får väl läsa så länge.

Jag älskar min vattenkran.

....
Åh nej! Det kanske redan har hänt.

Mitt vuxna liv.

Idag ska jag träffa handledaren och diskutera min uppsats som jag ska sätta igång med nu. Eller så snart som möjligt i alla fall. Det känns lite märkligt att traska in på institutionen med bebis och barnvagn. Sist jag var där hade jag inte en tanke på att tillverka några barn.

Det ska bli underbart med tvättäkta vuxentänkande. Akademiskt. Leta artiklar. Läsa böcker. Eventuellt göra intervjuer. Se dokumentärer. Tänka. Och framförallt: skriva!

Bunny Munros död av Nick Cave

Jag började läsa Bunny Munros död nu på morgonen. Den känns snabbläst och är fullständigt späckad med könsord. "Nattsvart och galghumoristisk" skriver GP. Ja minst sagt. Den blir nog rolig den här även om jag misstänker att den inte blir min största läsupplevelse direkt.

Bunny Munro knarkar och knullar sig runt på sina hudproduktsförsäljningsresor medan hans depressiva fru går hemma med deras 9-årige son. En dag när Bunny kommer hem har hon hängt sig i fönstret och deras hem är kaosartat - foton av dem är sönderhackade, det ligger kalaspuffar över golven, pizzakartonger och colaflaskor ligger spridda i vardagsrummet och deras son är ensam. Bunny bestämmer sig för att ta med sin son på försäljningsresa för att lära upp honom i samma konst och jag misstänker att det hela kommer att gå åt helvete (man vet ju redan av titeln att för Bunny kommer inget att gå så bra).

Bakom alla dessa bilder hör han det svagt framviskade minnestalet över hans fru och får plötsligt en stark påtaglig känsla av att hon är närvarande och att, märkligt nog, hans undergång är nära förestående. Det hela blir olidligt.
"Vänta här", viskar han till sin son.
Bunny hasar ut från kyrkobänken, smyger hukande ut genom porten, skyndar sedan vidare över den fyrkantiga gräsplätten och in i den lilla toalettbyggnaden i tegel som står uppförd under en malplacerad palm. Han stänger in sig i båset, vilar huvudet mot den nedklottrade väggen och runkar. Han står kvar i samma ställning, ett bra tag, rycker sedan åt sig några längder toalettpapper, snyggar till sig och går ut.
Med nedfälld blick står han framför rektangeln av rostfritt stål som är fastskruvad i väggen ovanför handfatet och fungerar som en spegel. Det dröjer en stund innan han finner modet att lyfta huvudet och betrakta sig själv. Han väntar sig halvt om halvt att i den kletiga spegeln möta ett slappkäftat dreglande troll men blir glatt överraskad när han känner igen ansiktet som glor tillbaka - det är varmt och älskansvärt och har smilgropar. Han klappar sin pomoderade tjusarlock och ler mot sig själv. Han lutar sig närmare intill. Javisst, där är den ju, den där oemotståndliga, obeskrivliga dragningskraften. En smula tilltufsad och stukad är han, visst, men å andra sidan, vem skulle inte vara det?
Vid en närmre granskning upptäcker han också något annat som glor tillbaka. Han lutar sig ännu närmare. Han har fått en skugga av sorg över ansiktet, som till hans förvåning förstärker den allmäna magnetismen. Ögonen har en intensitet som inte fanns där förut, ett tragiskt sken, som han misstänker har en oanad potential, och han fyrar av ett sorgset, känsloladdat leende mot spegeln och blir rent förskräckt över sin nyvunna appeal. Han försöker komma på någon kändis som drabbats av en stor tragedi, bearbetat den och blivit snyggare på kuppen, men han kan inte komma på någon. Det får honom att känna sig megapotent, ultrakapabel och övermänsklig, allt på en gång.

Överbett.

Igår fick jag M att tro att han har kraftigt överbett. Han satt där bak i bilen och tjöt "vaaaa???? är det sant?". Jag erbjöd mig att fotografera överbettet när vi kom hem. Han gnydde och såg sig i backspegeln. Livrädd. Lite senare avslöjade jag att det inte var sant och imponerades sedan av min egen skicklighet. Det är bara en mästare som kan klara av ett sådant lur.

S:et hade viktigt meddelande till alla andra på 3:an från Mariaplan idag:

[pekar] DET VAR DÄR NI TOG RYSSLANDS PUNG!!! DU OCH PAPPA.. NÄR NI TOG HANS PUNG!

Jag [lite smågenerad]: ehhh.... du menar när vi kastrerade vår katt?

S:et: Ja men när ni TOOOOG RYSSLANDS PUUUUNG!!!

Öronen på damen framför växte.

Let there be light: and there was light.

För den nätta summan 175 kr får man det här konstverket till lampa - om man åker till Sjökvisten i Laholm vill säga. Men vem skulle inte ta sig dit för den här avbildningen av en vagina med fastmonterad glödlampa, säg?

Ska jag köpa biljetter svart nu?

Lite otippat försvinner biljetterna till "Pyttepoesi" lika snabbt som till en Springsteen-konsert i juli.

En idé.

Jag läser Linna Johansson träningsskola (genialisk). Igår var det träningstisdag och då skrev hon om värdet av att ha en idé istället för ett sådant där flyktigt mål som att klämma in sig i en bröllopsklänning, gå ner de där 4 extrakilona eller saker i den stilen. I stället för ett mål man når och sedan skiter i något mer beständigt. I stället en idé om något annat - som kan hålla uppe andan i träningen.

När man pratar om träning. Att man tränar. Förutsätter de flesta att målet är att gå ner i vikt. Det har jag i perioder också haft som en initial anledning till träning men ganska snabbt går det över till: bli stark, känna mig kapabel. Just att känna mig kapabel är nog en av mina största drivkrafter när jag tränar. Känner mig stark för att jag kommer iväg, för att jag svettas i en timme, för att det känns bra under och efter träning. Och framförallt att känna att min kropp är kapabel. Hur mycket den orkar, hur långt den tar mig, och hur man alltid kan pressa den lite extra.

Idén: Seniga, ådriga armar och händer. Grova muskulösa lår. Snabba och starka.

Häcklöpare. Det är min idé.

Yordanka Dankova
Deon Hemmings

Dawn Harper

Sol!!!

(fy fan - jag blir trött bara jag ser utropstecken. Det låter så hurtigt. Jag är långt ifrån utropstecken.)

Varje morgon börjar med att det känns som att jag vuxit fast i sängen. Jag är så våldsamt trött så jag vet inte hur jag ska orka ta mig upp (märk väl: Ärtan sover hela nätterna - det är alltså inte bebislivet som tar knäcken på mig). Att göra mat till mig och Ärtan känns som ett stormande hav att korsa. Mantrat varje morgon: det blir bättre när jag druckit kaffe det blir bättre när jag druckit kaffe det blir bättre när jag druckit kaffe. Det blir det också. Men ytterst lite. Den där geisten som uppstår efter en kopp kaffe håller i sig cirka en halvtimme och sen börjar jag fantisera om när jag ska få gå och lägga mig och sova igen. Det är samma sak varje år. Men jag tror (jag nästan vet!) att det är i mars det brukar släppa. Och idag är det sol. Det måste ju göra något för energin. Det bara måste det.

A Fair Maiden av Joyce Carol Oates

Efter att ha läst hos Book of Miri om den här Oates-boken blev jag tvungen att få tag på den och läsa den. Joyce Carol Oates är något slags geni. Om jag kunde skulle jag bara vilja ligga hemma i soffan och läsa ut den. Men man måste ju sova också. Och duscha. Och gå ut. Men det gjorde jag inte idag. Jo en dusch tog jag. Men i övrigt: bara Oates.

16-åriga Katya Spivak är nanny åt två små barn. En dag springer hon på Marcus Kidder, en betydligt äldre man, som börjar prata med henne och barnen. Han är konstnär och barnboksförfattare. Kidder bjuder hem Katya och barnen och erbjuder även Katya att posera för ett (eller flera) porträtt. Det verkar till en början alldeles harmlöst men någonting förändras under bokens gång.

Innocently it began. When Katya Spivak was sixteen years old and Marcus Kidder was sixty-eight.
On Ocean Avenue of Bayhead Harbor, New Jersey, in the thickening torpor of late-morning heat she'd been pushing the Engelhardts' ten-month-old baby in his stroller and clutching the hand of the Engelhardts' three-year-old daughter, Tricia, passing the succession of dazzling and dreamlike shops for which Ocean Avenue was known - the Bridal Shoppe, the Bootery, the Wicker House, Ralph Lauren, Lily Pulitzer, Crowne Jewels, the Place Setting, Pandoras's Gift Box, Prim Rose Lane Lingerie & Nightwear - when as she paused to gaze into the Prim Rose Lane window, there came an unexpected voice in her ear: 'And what would you choose, if you had your wish?'
What registered was the quaint usage your wish. Your wish, like something in a fairy tale.
At sixteen she was to old to believe in fairy tales, but she did believe in what might be promised by a genial male voice urging your wish.

Vi tvättade i helgen.

Som en del av er kanske vet så har M en hel del issues kring torkning av kalsonger. Därför tvingas vi vid varje tvättomgång upplåta ett helt torkskåp till dem för att de inte ska förolyckas - vilket de tydligen gör vid torktumling. Det här betyder att återstoden av tvätten får trängas inne i det andra torkskåpet så att hans kalsonger inte ska behöva utsättas för något grövre slitage än den varma sköna luften från de här skåpen. Den här gången provade han även en ny teknik som ni ser nedan: Att trä kalsongens ben över en varsin pinne gör att luften silas genom dem på ett mycket förtjänstfullt sätt. Han återkommer med recension då han använt det paret.

Svårläst av Åsa Ericsdotter

Jag älskade Kräklek när den kom 2002. Ericsdotters hantering av språket är... magisk emellanåt. Svårläst är en roman om en kvinna som inte riktigt klarar av att stanna i ett förhållande - eller stanna någonstans. Hon kan inte välja mellan ensamheten och tvåsamheten.

Det kommer att dröja, hon kommer att titta ut, titta på klockan, sträcka på sig, ge ifrån sig något av en gäspning och hon är inte alls trött men hon får ge sig in i det spelet nu för det finns ingen annan utväg:
Jag ska gå.
Han svarar inte, det gör detsamma, inget svar är också. Han säger överhuvudtaget ingenting mer, hela vägen mot dörren väntar hon på att han ska protestera, ta tag i henne, vid dörren, snabb inandning:
Du.
Du tre punkter och så vidare.
Det händer inte.
Hallen och över tröskeln och hon väntar, knyter igen kappan, knyter upp igen, gör om. Han står kvar i dörren när hon går ner i trappuppgången och hon går långsamt, väntar in, det händer fortfarande ingenting, man kan vända sig om, hon gör det.
Nu ler han och säger hejdå, han säger vi ses, han säger det med utropstecken:
Vi ses!
Hon kan inte den sortens fraser, kan bara gå eller inte. Han lever i en annan verklighet, där folk som går kan komma tillbaka.