Båten av Nam Le

Jag hade missat Nam Le. Snubblade över Båten på adlibris förstasida och klickade hem den när jag ändå var igång. Och det gjorde jag rätt i - så känns det i alla fall efter första novellen (som heter Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja).

Min far kom en regnig eftermiddag. Jag drömde om en dikt, det monotona tapp tapp från skrivmaskinstangenterna som bankade fram bokstäverna. Det var en bra dikt - kanske den bästa jag skrivit. När jag vaknade stod han i dörren till mitt sovrum med ett tvetydigt leende i ansiktet. Han hade på sig svarta byxor och en våt och skrynklig anorak som såg ut som om den kom direkt ur tvättmaskinen. Där han stod i dörröppningen var han ännu mindre och tanigare än jag mindes honom. Fortfarande omtöcknad av drömmen lyfte jag ansiktet mot väckarklockan.
"Vad är klockan?"
"Hej, Son", sa han på vietnamesiska. "Jag knackade en lång stund. Sedan gick dörren upp av sig själv."
All mark är glas, tänkte jag. Sedan dam-da-da, en daktyl, slut på raden, och så orden förlåt och karat i raden efter. Kom igen, tänkte jag.
"Det ösregnar", sa han.
Jag rynkade pannan. Klockan visade 11:44. "Jag trodde inte att du skulle komma förrän i eftermiddag." Det kändes konstigt att prata vietnamesiska igen efter så lång tid.
"De ändrade min flight i Los Angeles."
"Varför ringde du inte?"
"Jag försökte", sa han lugnt. "Du svarade inte."