Darling River av Sara Stridsberg

Det är något alldeles särskilt med Sara Stridsbergs språk. Det är en egen värld. Pärlsocker, ödlor, rosor, död, vin, motorvägar, bilar, karameller, floder och amerikanska städer. Det äckligaste kan hon beskriva så att det låter vackert. Jag vill aldrig kliva ut igen när jag klivit in men nu är den slut.

En mor befinner sig i öknarna. Landskapet är svindlande här, en evighet av aska och pinjeträd som väller fram omkring henne som en mardröm. Hennes liv ter sig överhuvudtaget alltmer som en dröm som utspelar sig utanför all kronologi och logik. Blues Highway som hon kör på just nu driver fram genom stillheten och hettan och hon river upp ett sår av virvlande sand när hon passerar. Det här är en väg som bilister annars bränner igenom fort, den saknar rastplatser, ingen vettig människa skulle ändå vilja stanna här. Öknen är mer hotfull än vacker, ödslig och krävande. Män som kör den här vägen gasar sig igenom just den här sträckan. Från ingenstans kom de att tänka på en eller annan kvinna som de har övergivit. Öknen bär på den sortens förtvivlan som tenderar att tråka ut en man. Förförisk med sitt frätande ljus och sina oändliga vidder, men skräckinjagande. Efteråt när någon har korsat öknen, är landskapet upprört, förstört och mer ensamt än tidigare. Och himlen går så lågt att vissa moln orutinerade oskuldsfulla ungmoln, skadas av pinjeträdens grenar och driver vidare defekta, dömda till ett liv som halvmoln som aldrig riktigt förmår lämna den här platsen.
I månader kör hon omkring i öknarna. Hon driver vidare under himlen. Hon kör i bikini när hettan blir svår att uthärda. Hon kör i leopardpäls och stövlar när nätterna är kalla. Hon kör i en rosa manshatt. Hon kör i en gul femtiotalsklänning. Hon kör målmedvetet som om resan hade en slutdestination, men i själva verket åker hon bara fram och tillbaka på samma ensliga landsväg. Överallt är ödlorna med inälvorna blottade under den tunna huden. Överallt skallerormarna, ökenfåglarna, hundarnas blodiga skall.