Jag har stora problem med telefonsamtal. Telefonsamtal där jag behöver prata med människor jag inte känner. Det gör mig så nervös att jag nästan får tunnelseende och händerna darrar. Nu i förmiddag är jag tvungen att ringa ett sånt. Det är för uppsatsens skull och jag blir superstressad. Och det måste ske NU för nu sover the little one. Så jag laddar laddar laddar. Blocket framme. Två pennor.
Så tutar det upptaget.
Fan.
Nu måste jag gå igenom hela den här uppstartsprocessen igen om några minuter.
Fattar inte varför det gör mig så stressad. Undrar om det finns någon kurs man kan gå. Det hade inte varit ens en bråkdel av så här stressande om vi skulle ha träffats ansikte mot ansikte.
...
Så var det gjort.
Dog ej.
Bake My Day Julkampanj
1 vecka sedan
27 kommentarer:
Åh!
Precis så här känner jag också vad det gäller telefonerande!
Kan verkligen känna igen mig i det där.. Nu har jag haft lite ångest över att ringa min optiker (!). Jag vet, lite stört. Men de har försökt få tag i mig hundra gånger ungefär och jag har bara förträngt att jag måste dit på synundersökning. Nu var det gjort i alla fall!
Så har jag varit också, men nervositeten har släppt. Inte helt, ska erkännas, men minskas med förberedelse och nedskrivna frågor mm. Fast det ÄR jobbigt att börja om efter en upptagetton.
Vad ville jag ha sagt med det här nu då? Ehm.. Du är inte ensam?
You and me both. Gissa varför jag älskar mail?
Precis så känner jag också. Helt ologiskt. En telefonlur kan man ju slänga på, svårare med personligt möte. Men jag föredrar det personliga mötet...
Säg till om du hittar den där kursen...
Jag blir kallsvettig av att bara läsa om det. Det blir bara värre och värre och jag får fetångest av tanken på att jag är mamma nu och snart måste vara den vuxna som ringer sådana där jobbiga samtal till förskola/skola och låtsas som ingenting. Ryyyys!
Samma här. Trots att jag i många år hade ett jobb där jag var tvungen att ringa sjuttielva samtal om dagen, flertalet obehagliga. Det gick på något sätt eftersom man fick upp farten. Och jag kan hamna i flow ibland när det bara går utan att jag tänker, men jag har också suttit där med svettiga händer och snurr i huvudet. Värst är när det gör så att jag börjar prata för snabbt och personen i andra änden inte uppfattar vad jag säger. Då vill jag bara sjunka genom jorden.
Och jag är fortfarande inte särskilt bekväm med att ringa när andra lyssnar på vad jag säger. Jag måste nu eftersom jag jobbar i ett slags kontorslandskap, men jag hatar det.
Visst är det konstigt. Jag har ett jobb där jag måste ringa sådana samtal flera gånger om dagen, ibland av allvarlig art och till folk jag vet är avogt inställda. Men det går, funkar till och med ganska bra.
Däremot, när jag ringer hemifrån, som privatperson, då kan jag ha precis den ångest du beskriver, för de löjligaste saker. Konstigt.
Känner igen mig. & precis som Åsa skrev så har jag inga som helst problem att ringa jobbrelaterade samtal från jobbet, men hemma.. Ja, då laddar jag också med block & penna. & en upptagetton.. Ja, det känns som en smäll på käften i det läget.
Jag har tre sådana samtal som jag struntat i under flera veckors tid. Om man skulle ta tjuren vid hornen kanske?
Känner igen det där. Jag ska ringa däckverkstaden för vi behöver nya sommardäck till vår bil. Men jag skjuter upp det hela tiden. Sååå dåliga är väl inte våra sommardäck som sitter på. Alla undanflykter för att slippa ringa. Och vad kommer hända? Jo, samtalet kommer ta två minuter och det kommer inte vara ett dugg jobbigt. Varför är man så fånig??
Ringer kanske imorgon. Jo, så får det bli.
;)
Rena terapin att först läsa ditt inlägg och sedan 10 personer som också funkar likadant!
Allra allra värst tycker jag det är att behöva prata personliga saker med någon totalt okänd person över telefon - typ sjukvårdssamtal. Kan dröja flera dagar extra innan jag går till doktorn på grund av detta.
Jag tycker också det är extremt jobbigt med telefoner, det är nog bara närmsta familjen jag känner mig helt bekväm med att ringa till.
Det är konstigt det där, på jobbet kan jag ringa nästan vem som helst - men ska jag ringa privat är jag kallsvettig och drar mig i det längsta (om det inte är till såna jag brukar ringa till och kallprata)
Sån där är jag också! Jag kan stressa upp mig ett dygn i förväg när jag vet att jag måste ringa ett viktigt samtal och jag skjuter upp det så länge det bara går. Fy fan…
Ja, det är så synd om alla små Pingus som får bo bakom en glasvägg, hur kul kan det vara?
kram
Kom på en grej - när jag har lite adrenalinpåslag så går det fint att ringa. Typ - bli stående med trasig bil på motorvägen och skaffa fram bärgare, eller när maken skadat sig och jag ringt sjukvårdsupplysning osv osv. Det är när jag hinner förbereda mig det blir jobbigt.
Har själv varit likadan och kan fortfarande dra mig för att ringa ibland, men ibland är det bara bättre att ringa.
Jag tror precis som Kryddan att när man hinner förbereda sig så stressar man. Tricket är attt bara göra det. Och framför allt - göra det nu! Inte sen.
Ska man akta sig för att ramla ner i Helvetesgapet måste man gå dit och hoppa!
CK
Jag känner också igen mig, men min telefonskräck har minskat från total panik med handsvett, 180 i puls, stammande och stakande och nära-dödenkänsla till en något förhöjd puls och lite svårt att sitta still.
Jag tror att det beror på att jag helt enkelt tvingat mig själv att ringa jättemånga gånger, i början med en stödordslapp bredvid mig som trygghet. Idag går det faktiskt bra.
Men precis! Man går igenom hela uppladdningen och peppningen bara för att få en upptagetton... Så sjukt irriterande. Hälften av gångerna ger jag upp då och tänker att "jamen jag var ju duktig och ringde iaf, inte mitt fel att personen inte svarade då ju".
Det är precis samma här. Tacka vet jag mail. Kallsvettas nästan när i situationer då jag inte kan använda mig utav mail utan måste ringa.
Samma lika. Skrev ett eget litet inlägg i ämnet :)
Jag hatar telefoner. Innerligt. Hjärtligt. Och med mycket passion.
Vet inte varför.
Men av någon anledning går det hur bra som helst när jag behöver göra det inom jobbet (vården). Konstigt det där.
Känner igen mig. Laddar för privata samtal (som inte är till familj och vänner) med block och penna och memorerat punkter att inte glömma ta upp osv. Så inget svar, upptaget eller alternativet telefonsvarare som jag inte tänkt igenom. Efter det ringer jag som vanliga människor följande gånger jag försöker, dvs ringer och väntar om någon svarar eller lämnar meddelande.
Och som en del kommentarer före, i jobbet är det ingen tvekan för det allra mesta, men ibland vill jag även förbereda mig där. Det har nog att göra med att jag helst vill prata ansikte mot ansikte. Och är det inte möjligt ringer jag hellre än skickar mejl om det gäller något speciellt. Ja något jag tycker är för speciellt att mejla om i alla fall.
Monika
Det här förstår jag inte alls. Obegripligt. Ringer glatt vem som helst, blir uppriktigt förvånad när samtal inte blir bra. Har därför haft klara problem att förstå varför min 13-åriga dotter vägrar inte bara att ringa upp, men även att svara i telefon om hon inte känner igen numret. Det verkar som om hon är i gott sällskap med många helt vanliga och välfungerande vuxna. Skönt! Jag gissar att kursen heter KBT :) om man verkligen tycker det är jobbigt, alltså.
Känner igen mig precis. Har INTE blivit bättre av mina år som journalist när man tvingas ringa till alla möjliga läskiga människor och störa mitt i maten eller värre. Huu...
Skönt att det finns fler. Men ja, tvingas man så gör man det. Som på jobbet, då fixar jag det. Nu har jag nytt jobb och delar rum med två till så nu är skräcken lite tillbaka igen. Men ja, blir man tillräckligt arg eller vad som helst så går det. Men som sagt, skönt att det inte bara är jag.
Detta var helt underbart att läsa!
Att jag faktiskt gått runt och trott att detta var något syndrom jag ensam haft. Att ringa till vänner, familj eller formella banksamtal har jag inga problem med.
Däremot så fort det kommer till att ringa och prata perssonligt med okända människor, eller ringa hem till vänner vars andra familjemedlemmar kan svara blir jag helt uppe i varv. Det kan hända att jag börjar stamma och inte får sagt det jag vill. Jag har problem att presentera mig själv, och säger alltid direkt vem jag vill prata med. Är jag ensam om det?
Nyss skulle jag ringa min arbetsgivare, och jag blev jättenervös och fick inte fram rätt ord. Skäms nu i efterhand när jag vet att vi får så bra kommunikation face to face.
Skicka en kommentar