Av någon anledning får jag för mig att jag kommer att dö i någon konstig olycka i hemmet så fort M ska vara borta över natten. Varje gång jag gått nedför halvtrappan med bebben i famnen idag har jag tänkt och sett tydligt framför mig hur jag snubblar, bryter nacken, dör och min dotter krälar runt skadad på golvet och skriker av hunger och ingen kommer hit förrän imorgon kväll. Ja i huvudet är det till och med värre än så men det kan jag ju inte skriva för då verkar jag helt koko.
Också tänkte jag på att jag skrev så glatt om att jag skulle vara (nästan) ensam hemma - att det kanske gör så M:s plan störtar.
VA? Vad är det för idiotiska dumheter?
Tror ju inte ens på sånt där.
Bake My Day Julkampanj
1 vecka sedan
9 kommentarer:
du är inte ensam om att tänka sådär. jag går så långt att jag tänker på hur min begravning skulle bli!
och om mina föräldrar ska åka nånstans långt med bilen o sen inte ringer när de är framme blir jag helt nojjig och är säker på att de dött.
haha ja de där tankarna alltså, jag är expert på att måla fan på väggen och förstorar gärna upp hela händelseförloppet å det grövsta. För ett tag sen beställde jag hemkörning på pizza när M jobbade. Kajsa sov och portkoden hade slutat funka vilket innebar att jag var tvungen att ta hissen ner för att hämta upp pizzan. Jag insåg på väg ner att jag lämnat kvar mobilen. Paniken var total, helt övertygad om att hissen skulle stanna och att kajsa helt plötsligt skulle kunna ta sig ur sängen alldles själv och hoppa ut genom fönster (?) eller käka upp snuttefilten och kvävas och typ tusen andra panikartade tankar...
nostalgia: ja man kan bli tokig! begravning ja. ibland påminner jag m om vilka låtar jag vill att han spelar när jag dött men sånt vill han inte lyssna på eftersom han ska dö först har han sagt.
lisa: hahaha... ja plötsligt är allt det vanliga som riktiga dödsfällor. jag försöker hålla mig lite lugn ändå för om jag släpper tyglarna helt i tanken ser det ut som blodig massaker. usch.
nu har jag ju inga kids (då skulle det säkert vara tusen gånger värre), men jag kan ärligt säga att det där med dödsfällorna kan bli en tvångstanke ändå. jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag såg Final destination.
ah, the joys of parenthood :) det öppnar helt nya fördämningar till knäppa nojor och oroliga katastroftankar.
det bottnar väl i att man har ansvaret för ytterligare ett liv nu och inte bara ens eget. att man dör påverkar ju någon annan ganska direkt, och helt plötsligt ser man dödsfällor i _allt_.
min egen personliga toknoja är våra garageportar som är såna där vippgrejer med stora fjädrar = dödsfällor. jag är lika lättad varje gång jag kommer ur garaget utan att ha blivit spetsad på en som släpper. det kan diskuteras hur relevant den rädslan är, men den finns där, tillsammans med tusen andra lika underliga tankar.
och när man tänker att ens barn blir påkört av en bil när han cyklar, och jag ser det från fönstret, kommer springandes, folk skingrar sig och jag skrikgråter och hulkar och ja.. såna mysiga tankar.
haha, du får skriva ett sånt där vitt brev..eller vad det heter. med allt om begravningen ;)
Jag har också såna tankar. Tänker igenom varenda jävla risk om jag inte tar tag i mig själv och skärper mig. Mest tänker jag på hur jag skulle göra om det börjar brinna och maken blir rökförgiftad och medvetslös och vi inte kan komma ner för trappan och jag ensam måste få ut treåringen och 85 kilo medvetslös make genom ett fönster på andra våningen utan brandstege och utan att vi i stället dör av det på kuppen. Jag känner redan nu hur paniken kryper under skinnet. Måste gå och handla fler brandvarnare.
Just det där; att pluttfis ska kräla runt ens livlösa kropp på golvet och skrika och ingen hör...
(ryyssserrr)
Åh, tack för att ni delade med er! Kul att höra. Alltså kul som i skönt att höra att jag inte är ensam om att ha en vilt skenande morbid fantasi.
Skicka en kommentar