Lite från helgen.

Vi tog båten ut till Styrsö.

Där fikade vi i solen.Pussades med pappa.

Tog en öl innan båten gick hem igen.

På natten åt vi skräpmat efter 30-årsfest till P:s ära.

Tintins favorit: turkisk yoghurt.

sen upptäckte hon apelsin och blev skitsur när man försökte
ta den ifrån henne. Slut på helg.

Telefonkö.

Satt just i mysig telefonkö till Telia. Tjugo minuter senare blir jag framkopplad och drar mitt ärende. "Då ska vi.. ska kika här.. tut tut tut". Samtalet nedkopplat. Ahhhhhhhhhrrrrrrrrrggggggghhhhhh.

Då ringer jag igen.

....
Efter ytterligare tjugo minuter blir jag framkopplad. Framför ärendet. "Du ska bli kopplad till en kollega". "*pip* Du har plats 16 i turordning."

Romantik.

Vi kommer hem efter lite konstutställning, mat och öl. M går ner för att byta på Tintin innan hon ska lägga sig för natten. Han ropar "åh herre gud.. inte konstigt att hon vaknade... den är heavy!". Jaha. Och sen säger han kanske det sexigaste en kille kan säga till sin tjej:

- Vill du komma ner och känna på den? Den är den tyngsta blöja jag känt. Den är tung som en påse! Kom ner och känn!

..
Det sjukaste av allt var att jag reste mig ur soffan för att gå ner och känna.

Ja nu var det det där om kläder igen.

Det är uppenbart att alla bedömer vilket kön mitt barn är av utifrån kläderna hon bär. Har hon en enda liten detalj rosa är reaktionen genast "åh vilken gullig liten tjej!". Har hon inget rosa på sig utgår de flesta från att hon är en kille. Den mörkblå koftan till exempel - alla okända som har sett henne i den har utgått från att hon är en pojke (även om den röda mössan förvirrar dem något). När det inte går att avgöra av färgerna hon har på sig (för de flesta är verkligen tvärsäkra efter att de scannat av hennes kläder från topp till tå) kommer frågan som en jävla räkning på posten "jaha, är den en kille eller tjej vi har här då..??". Jag fattar inte ens vad de ska med den informationen till för det enda som händer är "jaha" (men man kan i och för sig riktigt höra lättnaden över att de nu har en etikett att klistra på henne). Jag har ofta god lust att säga att det är hemligt. Jag gillar inte att folk tror att de kan veta något som helst om henne grundat på att de känner till hennes kön. Idag i kassan sa den, för övrigt väldigt trevliga, expediten "ja det är en tjej ser jag?" (och då antar jag att hon tog på det på att hon hade ett synligt rosa linne under sin vita tröja till sina skogsdjursbrallor). Jag sa ja. Hon sa "ja, det ser man ju. Hon är ju så där flicksöt! verkligen flickgullig.". Jag blir helt ställd inför sådana uttalanden. Hade hon haft ett blått [eller grönt, svart, brunt eller vilken annan dov färg som helst] linne under hade omdömet troligtvis varit ett annat. Hon ser ju inte ut som något! Hon ser ut som en bebis. Det är allt. En jättesöt och jättetuff bebis.

Varje dag chockas jag över hur trögt det där går. Att det är så långsamt.

Och jag förstår inte hur någon kan tro att det inte påverkar vilka kläder man väljer att ta på sina barn. Det är EXTREMT olika saker man får höra och bemötande barnen får beroende på vad de har på sig. Jag vet inte om det är så men jag får en stark känsla av att det är mycket enklare att ha en dotter och klä henne gränsöverskridande än att ha en son och göra detsamma (vad säger ni - ni med söner?)?

En av S:ets förskollärare berättade att en av pojkarna i klassen hade haft på sig klänning en dag. Ungarna hade inte sagt någonting om det mer än "vilken snygg klänning du har". Alltså. S:ets förskollärare. Älskar hur de har lyckats med den klassen. De är snälla, tar hand om varandra, leker över åldersgränserna och så vidare. Och de har hindrat det där fallet rakt ner i gammal könssegregation avsevärt. Eller i alla fall saktat ned det rejält. Min hetaste önskan är att också Tintin ska få gå där.

Baglady.

Jag har inte hängt med i det där debaklet om Nathalie Schuterman, dottern och Balenciaga-väskan men jag läste nyss en intervju med den äldre av dem i Resumé. Där säger fru Schuterman

"Men folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade – på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst."

Åh herre gud! Det kan vara både arbetslösa och outbildade som uttrycker en åsikt (det får tydligen precis vem som helst göra på det där nätet). Men det värsta måste ju vara om det är en outbildad arbetlös som vågar ta ton! Men det är inget att bry sig om.

Det är ett så äckligt förakt för mindre bemedlade människor så jag storknar.

Plötsligt ryck av energi.

Beror troligtvis på att jag helt oväntat somnade ifrån dokumentären om Roy Anderssons arbete, som jag skulle se medan Tintin sov, för att vakna förvirrad nästan tre timmar senare igår eftermiddag. Sen sov vi från 00 till halv 8 i morse. Så nu tar jag spårvagnen någonstans och går en lång lång promenad (tar med kameran).

Min kropp härbärgerar nog just nu en hel del mer trötthet än jag förstår.

Men Sömn alltså. Vilken grej!

Fin lampa!

S:et sitter och bläddrar bakåt i den här bloggen. Hon får syn på vaginalampan och utbrister imponerat

S - Oj! Vad är det här för fint?
J - Eh.. en lampa..
S - Hmm.. undrar vad den kostar.
J - 175 kronor
S - Jaha. Vill du köpa den?
J - Nej. Vill du?
S - Nej. Det är nog inte så svårt att göra en sån. Jag måste bara hitta två stora snäckor.
J - Mmm..

Lite misslyckad utflykt.

Jag skulle åka till Skatås och gå en lång backig runda tänkte jag. Först skulle jag bara gå till garaget (en femminuters promenad från lägenheten), packa in barn, lämna av S:et hos sin mamma* och sen köra till Skatås. När jag kört halva vägen var det plötsligt grå himmel samt regn i stället för solen som lyste när jag kläckte den lysande idén.När jag kom fram hade jag för längesen tappat lusten att gå en mil men gick ut för att betala parkeringsavgiften. Det visade sig att det kostade fem kronor i timmen att stå där, jag hade två. Det fanns ingen i närheten att tigga några kronor av (herre gud tror inte att jag ens hade klarat av att göra det) så det var bara att vända och åka hem och ta vanliga tråkrundan.

* det här är en process som tar ca 45 minuter

Så här mysigt har vi det ikväll:

M spelar playstation.
Jag beställer böcker.

Sen ska vi gå och lägga oss i vår renbäddade säng i vår nystädade lägenhet. M säger att han inte är trött men dubbelpåsarna under ögonen tyder på annat.

Alla nöjda. Ingen gnäller (=barnen sover).

...
Nu är en (jag) missnöjd. M har varit "snart klar" med sin fjantiga match lite för länge.

Tips:

läs Daniel Björks text om kroppar på bild.

(Läs hans blogg överhuvudtaget - den är jättebra.)

Ränderna av Magnus Florin

Jag såg en bild på Magnus Florin i "Vi läser". Han såg inte alls ut som jag trodde. Naturligtvis. Jag har inte läst så långt än men jag tror faktiskt att jag älskar den här boken.

Vi gick upp tidigt min lillebror och jag. Vi tog på oss våra randiga tröjor. Mamma och pappa sov. Vi skulle inte berätta i förväg. Vi gjorde matsäck, tysta. Det skulle vara en hemlighet. Det skulle vara ett äventyr. Det skulle vara en överraskning. Vi skulle vara borta. Vi skulle åka till Chicago. Alla skulle leta. Vi skulle komma tillbaka, men senare. Min bror satt i skrindan. Jag drog och drog.

Stenkaret föll genom sina stenar. Fönstren föll genom sina rutor. Trappan föll genom sina steg. Byrån i hallen föll genom sina byrålådor.

Men någon måste väl ha tagit bilden?
Det är det som är så konstigt. Det går inte att komma ihåg. Kanske det var vår granne som tog bilden? Han i huset bredvid? Sandgren? Eller hette han Sandkvist? Eller han som var före Sandgren eller Sandkvist. Han med sin prickiga hund? Och såg oss och tog en bild, som han sedan gav till mamma och pappa? För det var väl de som tog hand om bilden och sparade den? Så att den en dag när de var borta skulle kunna finnas kvar? Men kanske var det mamma och pappa som fotograferade? Fast då var det ju inte i hemlighet som vi försvann? Men varför sitter vi båda två i skrindan? Det är ju ingen som drar oss? Vi bara sitter där? Jag borde väl ha dragit min lillebror? Det är synd att det inte är någon kvar som kan säga hur det var.

Det finns fortfarande tid?
Ja

Jag frågade:
- Varför tog du bilden?
- För att ni aldrig skulle kunna försvinna. För att ni skulle bli förstenade. För att ni skulle bli mina dockor. För att jag alltid ska kunna se på er.

Dagens bild.

Efter två och en halv timmes sömn vaknade äntligen Tintin. Jag hann läsa både GP, Magnus Florin och två intervjuer med Linn Ullman och Haruki Murakami ("Vi läser" alltså - vilken tidsskrift!). Nu ska vi ut och leta sommarskor.

Unna sig.

Jag och M sitter i soffan. M är sugen på något. Jag säger att jag hoppas på transfetter.

M - Vi får se. Chips eller glass.
J - Hoppas att det blir nåt som knastrar.
M - Mm.. vi får se.. Ostbågar eller chips. Eller glass.

S [ligger i sovrummet] - Pappa vart ska du?
M - Till affären
S - Vad ska du köpa där?
M - Frukt.

Byggare Bob.

Eftersom Tintin sover (hur nu det går till) är jag fast i lägenheten med en snickare som står utanför fönstret och bankar (slår sönder fasaden?) fast nya brädor.

Jag har äntligen läst ut Øyehaugs "Vänta, blinka" som jag inte gillade alls. Språket var alldeles för, kommer inte på något bättre ord, hurtigt. Hon använde hela kunskapsarsenalen från Litteraturvetenskap A och alla referenser till populärlitteratur (Kill Bill, PJ Harvey, Lost in Translation mm) kändes lite krystade. Några mer allvarliga scener (en fin om att föda barn) och tankar (om kvinnor i film) var fina men det brände aldrig riktigt till.

Nu blir det den där randiga boken i stället. Återkommer.

All hail halloumi.

Igår gick vi och åt halloumiburgare på Kontiki. För två människor som skulle kunna leva på halloumi var det som att komma till paradiset. In fact: jag tror att om vi valde mellan att ha med varandra till en öde ö eller obegränsat med halloumi så skulle den cypriotiska hårdosten avgå med seger.

Läsa.

Nu har vi varit ute och gått 1 mil i solen. Jag har fått fräknar på armarna, är lite mör i benen och trött av solen så jag tar läspaus resten av dagen (eller fram till att det blir öl med bantaren)!

?

Efter väldigt rolig dejt med Fia igår var det mysigt att komma hem till en sur Nutrilettekille i kalsonger som spelade krigsspel. Jag var noga med att berätta om remouladsås och friterade saker jag ätit. Ikväll ska han kanske ut och dricka öl. Är öl en bra bantningsgrej?

I en svunnen tid då min sambo inte bantade.
Oj. Och samma dag var jag alldeles ljushårig och fräknig. Och fyllde 27.
Jag kanske slå till med ljust hår i år också.

Bra dag. Väldigt bra dag.

Jag har
* fixat, städat - det vanliga tråket
* lyssnat på The Nationals senaste - fantastiskt album.
* läst hundra sidor i Øyehaugs bok som fortfarande inte lyckats fånga mig
* hållt i min bebis som för tillfället enbart finner intresse i att stå lutad mot saker, mig eller katten

Jag ska
* träna
och det bästa
* träffa coolaste kattmamman Fia, äta fish & chips och dricka nån öl

...
På tal om att jag ska äta fish&chips. Det ska inte M. Nej, han ska fantisera om frallorna från fransken, chips, glass och toscabullar medan han äter något litet nyttosnack i kväll. Han är en typisk misslyckad bantare. Han plågar sig veckan genom med menlösa salladeer och på lördag och söndag har han fri lejd vad gäller all möjlig skit. Igår stod han och dreglade över S:ets makaroner och sojakorv sen satte han sig, märkbart missnöjd, i soffan och drack en bärshake.

Nu hörde M av sig. Han vill ha hjälp med vad han ska äta för nyttigt ikväll. Han "kan bara tänka på kebab och fish & chips". Det kommer nog gå bra för honom, det här med diet.

Min älskade lilla unge.

Alla foton.

Jag tycker att det gått sådär i mitt projekt att ha mer foton i den här bloggen. Om man ska vara helt ärlig har det gått väldigt dåligt till och med. Hur kan jag tycka att det är så jobbigt att föra över bilder från kameran till datorn? Hur är det möjligt att vara så lat? Vi har inte ens orkat klicka "skicka" vad gäller de foton vi lagt i en speciell mapp för framkallning. Under de åren vi varit tillsammans har jag framkallat en gång. Det innebär att vi har över tre års foton att ta ut och organisera i fotoalbum. Den stressen jag känner över att göra fotoalbum till oss, till S:et till Tintin är stor (och lite löjlig kanske - men jag vill ha vår tid tillsammans dokumenterad).

Den där listan över saker vi måste ta tag i (snart!) bara växer och växer.

Bisarrt.

Jag ser just Gomorron i SVT. Det är de mest skilda ämnen som journalisterna får låtsas intresserade av. Nu står Johar Bendjelloul och försöker ställa initierade frågor om olika sätt att slå in paket på.

Jag har verkligen ingenting emot banaliteter. Men det blir enormt bisarrt med ett inslag om hur man slår in nån skit man köpt till nån (som ändå bara kommer att ställa det i ett skåp och glömma det) på det snyggaste och trendigaste sättet (nu kommer presentpapper med olika färger på fram- och baksidan stort) och direkt efter det kommer nyheterna med tragik från hela världen.

Tänk att man bor på ett ställe där man på riktigt kan ägna tid åt att fundera på vilket papper man ska vira runt diverse föremål.

Run devil run.

Idag är första dagen för löpprogrammet. Det har varit helt omöjligt att få till det med tid bland alla andra saker som samsas om kvällarna. Jag har inte riktigt klart för mig hur jag ska lägga upp det eftersom jag tränar på friskis också. Kanske får jag ta två (istället för tre) löppass i veckan för att få ihop det rent praktiskt. Och för knänas skull. Mina stackars söndervoltigerade knän. Knäna ska man vara rädd om. Mina kommer aldrig att bli helt bra igen och det är, faktiskt, en stor sorg.

Och tiden. Tiden. Hur ska den räcka till? Det tarvar planering det här.

Okej. Men då börjar vi med en 5 kilometare.

...
Resultat: 6 km. Lätt som en plätt. Inte så konstigt. Under ett indoor walking pass tar man sig 2 mil.

Nästa gång ska jag inte fuska in längre sträckor. Jag måste hålla mig till schemat. Vid minsta känning i knän och benhinnor: ta det lugnt.

Försök till skryt.

S:et kom hem och skulle skryta lite om sin mammas man. Han har sprungit Göteborgsvarvet x antal gånger och ska springa nu till helgen.

S - Har pappa sprungit nångång eller?
J - Sprungit vad?
S - Göteborgsvarvet.
J - Nej, han tycker ju inte att det är så kul att springa.
S - Nä. Mikael har sprungit det ALLA gånger.
J - Alla gånger? Sen loppet startade?
S - Ja. Alla gånger.
J (googlar) - Så han har sprungit varje varv sen 1980?
S - Ja. Precis. 80 gånger har han sprungit. Det sa han.
J - Okej men varvet är ju bara en gång om året..?
S - Ja, men han är ju 21 år! Det är ju gammalt!
J - Han är väl 30?
S - Ja, kanske 31 år. Men han har sprungit 80 gånger. Det vet jag.
J - Okej.

Vänta, blinka av Gunnhild Øyehaug

Jag har inte kommit många sidor i boken men det är något med den som stör mig. Den känns lite, hurtig tror jag. Kanske beror det på att jag just läste ut Jayne Anne Phillips Lark & Termite som var fantastisk på alla sätt och vis (åh, karaktärerna!). Eller så är det bara så att jag och Øyehaug inte passar ihop. Det är något med språket (kan det vara översättningen?) som gör att det känns barnsligt - men den har ju blivit så älskad och hyllad! Jag vill gilla den och jag vet att jag hade älskat den som tonåring men det är något som inte känns helt bra. Vi får se. Roligast hittills har i alla fall en av huvudkaraktärernas tankar om alla kvinnor som ska springa runt i för stora (helst pojkvännens) skjortor och vara sårbara och gulliga på film varit (exempelvis Julia Roberts i Notting Hill och Scarlett Johansson i Lost in Translation) .

Det piper till i Sigrids telefin. Det är ett sms från Magnus! där det står "idén om flickor med för stora herrskjortor ok. Skicka utkast fredag." Då måste han ha kommit hem från Prag då, tänker hon och skriver "Tillbaka från Prag? Bra resa?" Å, Prag! Han hade ringt och sagt att han köpt överraskningsbiljetter till Elida, flickvännen, som skrev uppsats om Kafkas Slottet, han hade just köpt dem när han ringde, och Sigrid tänkte att detta att han ringde henne direkt efter att han köpt dem kanske betydde att han omedevetet hade tänkt på Sigrid när han köpte biljetterna, inte Elida. Å, ser du inte det, tänkte Sigrid medan hon låtsades vara jätteglad å hans vägnar.

Mat.

M hade en festlig idé om att han skulle äta ersätta alla måltider med någon dietsörja under två veckor. I lördags fick han kalla fötter och bestämde sig för att låta bli. Det konstigaste av allt var att jag sa "ja men visst jag är med på det!". Tur att vi lade ner den idén. Dels för att jag älskar att äta god mat och dels för att det troligtvis hade dödat vårt förhållande.

Det är två saker vi inte klarar av särskilt väl:
* Hunger
* Trötthet

Kombinerade med varandra kan ovan nämnda göra vårt förhållande till en jävligt dålig skräckfilm.
...

Nu kom bantaren hem. Han har tränat "som fan" och ätit sallad till lunch. Han är stingslig. V ä l d i g t stingslig. Och nu ska han äta en hunger control till middag. Ser fram emot den här myskvällen med Bantar-Mike.

Ledigt.

Det här med ledighet är inte bra för bloggen, konstigt nog.

Imorgon är det måndag och då blir det bloggeri igen.

Vin & Tvserie.

Nu ska vi korka upp vinet och dra igång första avsnittet av Breaking bad. Jag hoppas och tror på samma känsla som Hanna har - bara ett avsnitt till och ett till och ett till..
..
Ja, det här verkar ju bli en sån serie som man offrar lite sömn för.

Fixa.

Jag hinner inte med så mycket bloggrelaterat idag heller. Har jagat rätt på betyg med påskrifter samt fått dem levererade till mig i pdf-format. Lekt med bebis. Hängt en del på Försäkringskassans sida. Läst Lark & Termite av Jayne Anne Phillips (det där med läsandet har ju trappats ned rejält, tyvärr). Nu ska jag bara klä på mig själv och bebis. Mäta fönster. Hämta bil och pojkvän (och bokapaket!). Åka till svärföräldrar. Sen hem och träna. Och efter det: ett glas vin.

Vila.

Imorse bad jag S:et plocka upp mjukisdjuren och lägga dem på sängen. Tyvärr gick inte det att ordna eftersom de "hade sin vila". Oklart varför de inte kunde vila i sängen.
När jag tittade runt lite i lägenheten hittade jag fler saker som inte heller verkade få störas i sin vila:

Här vilar smutsiga strumpor samt t-shirt under M:s sida
av sängen.

En gammal faktura från Telia.Här vilar lite allt möjligt.

M är ju väldigt rädd om sin iphone nuförtiden så han hade givit den den bästa viloplatsen: innanför kalsongerna. Bra när man vill göra ett snabbt drag i alfapet.

Mamma fail.

Jag och kladd är inte bra ihop. Kan fortfarande minnas den fruktansvärda klistriga känslan av saft mellan fingrarna, inlåst i nån varm äcklig buss, på väg till någon trist stenåldersby i början på 90-talet.

Att mata bebis går ut på kladd. Det är kladd överallt. Det blir fläckar som aldrig försvinner. Orange mun orangea händer orangea kläder. Jag har trots totalförbud skrapat Tintin runt munnen med skeden när hon äter. Jag försöker låta bli men det går inte! Jag bara måste ha bort det. Jag har förstått på vår barnmorska att det här kan ge men för livet. Problem med maten. Stora problem med maten. Jag är ett uppenart exempel på en dålig förälder.

Inte nog med att jag med hjälp av skeden fångar upp maten som hamnar i hela hennes lilla ansikte - jag gör inte ens maten själv! Jag köper inte ens alltid kravmärkt barnmat! Såna som jag borde inte få ha barn!

Bye bye.

Det är ett jäkla facebookande på mig just nu. Såg nyss att nån som lade till mig som vän för någon vecka sedan hade gått med i en grupp som heter "Bo i Sverige = prata svenska". Den lilla ointelligenta texten "Ja, ska ni bo här ska ni fan prata svenska.
Och inte komma med undanflykter på främmande språk." fanns också att läsa. Nu har den här människan fyllt min feed med idiotiska saker (minst fem-sex om dagen) sen hon hamnade på min "vän"-lista. Nu räcker det.

Hejdå idiot. Delete.

Vänner/nya vänner.

Igår fikade vi med en gammal vän (eller egentligen ett ex till en gammal vän) till mig (som jag inte träffat på två år) och hans nya (eller inte så himla ny längre) tjej. Hon var fantastisk. Lätt att prata med, rolig och trevlig. Det är inte så ofta jag träffar människor som jag tycker att det är så enkelt att bara börja prata med och sen fortsätta som om man redan gjort det tusen gånger innan. Det är inte så ofta man (eller jag i alla fall!) träffar de där människorna som det bara funkar med direkt. A.M.O skrev ett inlägg om det för ett tag sen - och det behöver ju inte vara så svårt att lära känna nya människor, men det kan också vara så laddat. I det här fallet räckte det med ett mail med några frågor om en utbildning och sen var en fika bestämd.

Stilla undan.

Undrar vad den läggningen heter då man vill att ens sambo ska sitta med i rummet och titta på när man spelar krigsspel på sitt playstation.

/Hälsning från en som blivit förbjuden att gå ner och lägga sig i sovrummet

Kort uppdatering.

Jag kom visst inte tillbaka igår eftersom vi hade den segaste dagen i mannaminne. Tränade, var trött, kom hem, var trött, åt frukost i någon sorts dimma, fixade och donade, gick på väldigt rolig inflyttningsfest med massa mat och ananaspaj (åh, ananaspaj!).

Och nu hinner jag inte heller skriva något ordentligt.

Urk och blä.

Satt på på Pour bon när jag drabbades av ett våldsamt flimmer på högra ögat idag. Trodde att det berodde på att jag tittat in i en av de nakna glödlamporna men flimret fortsatte och delar av synen försvann. Höll i sig i en halvtimme ungefär och sedan blev ögat bra men blixtrande huvudvärk kom som ett brev på posten. Känner mig vimmelkantig och lite illamående och längtar efter att barnen ska sova (ensam hemma med dem) så att jag kan få lägga mig och vila en stund.

Gick emot allt förnuft och googlade det hela - låter som ögonmigrän.


Tillbaka imorgon.

Dagen.

Jag hade stora planer på att se The Good Wife ikväll när fadern till mitt barn jobbar över men det får jag glömma. TV4 hade plockat bort det - de snålisarna. Ska se Party Animals på SVT play i stället. Om nu inte de också hunnit plocka bort.

Sen köpte jag Caramel chew chew (Ben& Jerrys) som överraskning till den glassmissbrukande M. Men eftersom det är så SABLA tråkigt när han inte kommer hem vid den vanliga tiden slet jag upp paketet och åt delar av det själv. Jag som knappt gillar glass. Dessutom har jag varit så sjukligt lat idag att jag inte ens orkat göra ordentligt kaffe utan bara druckit snabbkaffe. Och så har jag bara ätit rester från igår. Pastagratäng två gånger idag och en gång igår. Det är för mycket. Även om den var god.

Den här dagen får max en 1:a i betyg.
Slut på gnäll.

Dagen får också en 5:a för hur otroligt fantastiskt det är att vara så intensivt med sin lilla unge som pratar, skrattar, ålar på golvet, testar att ställa sig på knä, drar mig i håret och gör mig alldeles lycklig i största allmänhet.

Rapport från en lägenhet del 1.

Jag försöker se den oklippta intervjun
med Joyce Carol Oates. Det går inte eftersom min
dotter är en liten snackepåse..

..fram till att hon däckar i vår säng i alla fall.

Jag försöker hålla mig vaken en stund men somnar..

..till nån bantningsdokumentär på SVT. Observera att vi
som ALLA andra medelklasskulturiga föräldrar runt 30
har den vita kaninlampan.

Så vaknade den lilla bäsen (det var vad jag kallade
bebisar när jag var liten) i sitt lilla fängelse och det
var slut på lugn och ro.

Vi gick upp och inspekterade den färdigbyggda ställningen.
Som tur är kan man inte öppna fönstret helt. Annars hade
vi nån kväll kunnat få för oss att kliva ut och dricka
kaffe på vår nya balkong.

Här är en som är pigg i alla fall. Hon gillar knivar
men tycker att leksakerna mest är skit.

Är det något jag överkonsumerar så är det billiga
nagellack. Såg att Tinalinatiny hade ett turkosblått
så då var jag tvungen
(ja, det var ju inte direkt nån som hotade mig)
att köpa ett liknande.

Nu så ska jag läsa en liten blandad kompott gratistidningar.
Det blir ängsliga recensioner och lite sjukdomar.

Om jag skulle ta och plocka ner det sista påskpyntet?
Pastafjärilarna målade vi förra påsken. M och jag hade roligast tror jag.
S fick ge bort de hon målat i present så tog vi de snyggaste (de vi vuxna
hade målat) och hängde i vårt eget påskris.

Exempel på vad jag inte gjort idag: beställt böcker. Det gjorde jag igår.

Lite småsjuk idag.

Jag är hemma och vilar eftersom jag drabbat av en släng yrsel. Tyvärr tänker två män montera upp byggställningar utanför våra vardagsrumsfönster och traska runt där och tvätta fasaden. Det kommer nog att kännas lite olustigt att sitta i soffan och läsa med en okänd man en meter bakom ryggen.


Lyxproblem så klart.

Går ner till sovrummet i stället. Med racerbebisen. Jag kommer säkert hinna sitta ner två sekunder åt gången. Kanske tre!

Anna von Hausswolff

Jag ska på releasefesten (och spelning) för Anna von Hausswolffs debutalbum med Helena ikväll. Väldigt nöjd med det.

Lite om facebook igen.

När man blir tillagd som vän av gamla bekanta på Facebook börjar det också hagla in information om tusen idiotiska grupper och aktiviteter. Nyss såg jag att nån jag fortfarande pratar med när jag springer på henne om somrarna "is attending Negerbollensdag".

Jag gick in och tittade på gruppen och tänka sig! Så långt ögat kan nå är det bara blekansikten med -son-efternamn i den gruppen.

Note to self: Säg NEJ till gamla bekantskaper man inte har något gemensamt med.

Filmbloggtips.

Eftersom vi blivit skitdåliga på att se film läser jag bloggar om det i stället. Hittade Anders Annikas (skriver bland annat för GP) blogg för ett tag sedan. Gillar den mycket.

Läs den här!

Fundering.

En av mina favoritbloggare, Världen enligt J, ska börja springa efter Stockholm halvmarathons träningsschema (och börja träna inför marathon till hösten). Jag funderar på om jag också ska ge mig på träningsprogrammet som ett komplement till övrig träning. Åtminstone prova och se hur knäna håller. I sommar bir det färre pass att gå på för mig så då kan det vara skönt att ha kommit igång ordentligt med löpträning utanför det.

Ett fall för Janne J.

Igår var M lite ledsen när vi lade oss. Det handlar om hans jobb och hur illa det behandlar honom. Tydligen måste han arbeta när han är där. Han hinner varken blogga eller läsa Aftonbladet. Är det någon som har råd att ge i en så här svår och komplicerad situation? Ska man verkligen behöva arbeta på arbetet? Hur gör ni andra? Arbetar ni på era jobb?

Bra beskrivning.

M - Ser du att Krepper liknar han i Tusenbröder?
J - Vem?
M - Ja men du vet han...!!
J - VEM?
M - Han med näsan.. och håret.
J - Jaha, har han näsa. Då vet jag vem det är.
M *irriterad* - Ja med du VET VEM!!!

Lika som bär?

Bildkälla

Bildkälla. (han till höger: Ivan M Petersson)

Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig tillbaka (och hur skönt det var).

En avslappnad katt som tar dagen som den kommer.

Vissa dagar har ingen start och inget riktigt slut. Idag har jag inte lyckats få bitarna att gå ihop (har inte ens försökt egentligen). Jag har varit på väg ut och då har Tintin behövt äta och sen somnat i sängen. Då har jag gjort halvhjärtat försök att göra mig i ordning. Så har hon vaknat och vi har lekt och jag har tänkt "ska bara läsa den här bloggen sen ska jag gå ut". Sen blev jag hungrig och fick försöka laga mat samtidigt som jag föste bort bebisen från diverse livshotande saker i hemmet. Så åt jag och var redo att gå ut men då hade hon plötsligt somnat i nån hög igen och jag satte mig ner och läste lite. Blev sugen på kaffe. Tänkte "tar en kopp kaffe och sen går vi ut". Pratade lite med M på MSN och längtade nästan ihjäl mig efter honom. Fick ett samtal om en intervju för en utbildning jag söker men inte vet vad det ska bli av. Ringde lite telefonsamtal. Blev trött. Blev hungrig igen. Matade vaken och hungrig dotter. Segade. Kollade träningsschema. Matfunderingar för kvällen. Nä nu hinner jag nog inte gå ut. Nej. Det gör jag inte. Och sen plötsligt inser jag att jag bara rört mig mellan soffa, badrum och sovrum idag. Och är helt nöjd med det. Trött men nöjd. Vissa dagar får bara vara så. Det är också något slags vila. Nu är det kamp mellan träna eller inte träna. Träna tror jag. Något ska jag göra mot den stora innedagen. Jag ska bara plocka upp snart vaken dotter och handla mat först. Och laga den. Men sen ska jag gå. Tror jag. Jo det BÖR jag göra.

Lark & Termite av Jayne Anne Phillips

Sedan racerbebisen började ta sig runt för egen maskin har lästiden minskat kraftigt. När hon sover är det strid på kniven mellan mat och vila, viktiga papper, telefonsamtal och annat. Som idag: En typiskt handlingsförlamad dag. Jag får en stund över. Jag överblickar den lilla stunden och kan inte komma fram till var jag ska börja med den: äta? vila? läsa? kanske rentav ingenting alls i stället? Så jag gör mest ingenting idag. Jag är så brutalt trött. Kanske är det vädret. Eller kanske är det en sådan trötthet man känner efter att ha varit hemma med en bebis i mer än ett halvår utan att egentligen få en hel dag till - ja ingenting. Det är det jag drömmer om. En dag till ingenting. Skaffa barnvakt - göra ingenting. Ligga i sängen. Kanske titta i taket en stund, bläddra igenom en tidning, läsa lite, se någon meningslös film, inget mer ansträngade än så. Ha maten förberedd sedan dagen innan. En dag att slösa bort på vila.

Tills dess läser jag Jayne Anne Phillips nya. "Lark & Termite". Älskar titeln. Vet inte varför. Tycker bara att den är vacker. Jag har inte kommit mer än hundra sidor men den är så bra. Läs den.

Termite var söt som baby. Människor som såg honom när vi var ute med honom i den stora vagnen började genast jollra med honom. Han hade hög bred panna och blonda lockar och så de där blå ögonen som rör sig mer än normalt, som om han följer något med blicken som vi inte ser. Han var så liten för sin ålder att Nonie liknade honom vid en myra, och sedan blev det Termite, för redan då rörde han på fingrarna och trevade med dem i luften. Jag tror att han i mycket är som en termit i en vägg.
Jag minns när Termite kom. Nonie är hans förmyndare och hans moster, men jag är hans syster. På sätt och vis är han mer min än någon annans. Han kommer att vara min längre, är vad Nonie säger. Nonie är inte så gammal, men hon pratar alltid med mig om den dagen då hon inte finns mer. Hon ser så stark och stabil ut, som en kloss eller en rektangel, bred över axlarna och ryggen och höfterna och med kraftiga ben, vars blå ådror hon skyler med långa strumpor. Din mor kom inte hit med honom, är vad Nonie sa, någpn annan kom till henne med honom. Inte hans far. Nonie säger att Termites pappa bara var gift ett år med hans mamma. Han var ju ett barn, säger Nonie, tjugoett när min mamma var närmare trettio, och de där skitstövlarna lämnade honom kvar där borta i Korea. Hans kropp kom aldrig hem, och de blev tvungna att samlas till begravning runt en hopvikt fana. Nonie säger att det var fel och att det aldrig kan bli rätt. Men jag vet inte hur Termite kom hit, för just den veckan hade Nonie skickat mig på ett läger som krykan ordnade. Jag var nio år och fyllde år under lägret, och när jag kom hem igen så fanns Termite plötsligt här. Han var nära året men kunde inte sitta upp själv, och Nonie skaffade babysäng och kläder och en hög stol med kuddar och remmar, och det var papper som skulle skrivas på. Men hon fick aldrig något födelsebevis, så vi räknar dagen då han kom till oss som hans födelsedag, men jag brukar fira hans födelsedag lite när som helst, när jag tycker att jag vill.

P.S. Kommer att svara på kommentarerna så fort jag hinner och orkar! D.S.

Besök av föräldrar.

Idag har vi varit upp i Heaven 23 för att äta skitstor räkmacka med en person som har kraftig svindel och en som inte tål räkor. Det var kul. Åtminstone för oss som kan åka hiss 23 våningar upp utan problem samt tål räkor.

Träna.

Imorse gick M upp med le bebe så att jag fick sova 1 och en halvtimme till. Så jäkla skönt. I vanliga fall brukar vi ligga kvar i sängen båda två och låta henne röja runt på golvet medan vi ser något på SVT play. Tyvärr verkar det som att tröttheten lurar som något slags monster under ytan. Jag var mer trött när jag vaknade andra gången. Det är en Pandoras ask den där tröttheten tror jag.

Nu ska jag iväg och träna mitt sedan några dagar inbokade pass. Igår kändes det kul. Imorse: inte lika mycket längre. Det kommer givetvis att vara skönt efteråt. Redan när jag kommit ut genom dörren och fått lite frisk luft kommer det vara skönt men när man sitter i soffan är soffan alltid skönare än någon tänkt maskin på gymet. Det sköna är att nu verkar det som att nyårslöftena har lagt ner och är ute och dricker öl i stället. Jag hörde alla prata om det när jag började träna i januari/februari "ja men snart försvinner de..." Och nu har de gjort det. Och jag känner mig väldigt nöjd med att jag faktiskt lyckats göra rutin av träningen även om den inte alltid infaller på samma dagar så lyckas jag ändå för det mesta träna minst 2 eller 3 pass i veckan. Jag låter ju nyfrälst men: humöret är bättre, tröttheten är mindre. Och det är fint att ha hittat ett pass (indoor walking) som skonar mina sönderjoggade och lagade knän.

För den som vill börja träna men inte hittar inspiration är det Linna Johanssons (snälla) träningsskola som gäller.