Ränderna av Magnus Florin

Jag såg en bild på Magnus Florin i "Vi läser". Han såg inte alls ut som jag trodde. Naturligtvis. Jag har inte läst så långt än men jag tror faktiskt att jag älskar den här boken.

Vi gick upp tidigt min lillebror och jag. Vi tog på oss våra randiga tröjor. Mamma och pappa sov. Vi skulle inte berätta i förväg. Vi gjorde matsäck, tysta. Det skulle vara en hemlighet. Det skulle vara ett äventyr. Det skulle vara en överraskning. Vi skulle vara borta. Vi skulle åka till Chicago. Alla skulle leta. Vi skulle komma tillbaka, men senare. Min bror satt i skrindan. Jag drog och drog.

Stenkaret föll genom sina stenar. Fönstren föll genom sina rutor. Trappan föll genom sina steg. Byrån i hallen föll genom sina byrålådor.

Men någon måste väl ha tagit bilden?
Det är det som är så konstigt. Det går inte att komma ihåg. Kanske det var vår granne som tog bilden? Han i huset bredvid? Sandgren? Eller hette han Sandkvist? Eller han som var före Sandgren eller Sandkvist. Han med sin prickiga hund? Och såg oss och tog en bild, som han sedan gav till mamma och pappa? För det var väl de som tog hand om bilden och sparade den? Så att den en dag när de var borta skulle kunna finnas kvar? Men kanske var det mamma och pappa som fotograferade? Fast då var det ju inte i hemlighet som vi försvann? Men varför sitter vi båda två i skrindan? Det är ju ingen som drar oss? Vi bara sitter där? Jag borde väl ha dragit min lillebror? Det är synd att det inte är någon kvar som kan säga hur det var.

Det finns fortfarande tid?
Ja

Jag frågade:
- Varför tog du bilden?
- För att ni aldrig skulle kunna försvinna. För att ni skulle bli förstenade. För att ni skulle bli mina dockor. För att jag alltid ska kunna se på er.