Det är uppenbart att alla bedömer vilket kön mitt barn är av utifrån kläderna hon bär. Har hon en enda liten detalj rosa är reaktionen genast "åh vilken gullig liten tjej!". Har hon inget rosa på sig utgår de flesta från att hon är en kille. Den mörkblå koftan till exempel - alla okända som har sett henne i den har utgått från att hon är en pojke (även om den röda mössan förvirrar dem något). När det inte går att avgöra av färgerna hon har på sig (för de flesta är verkligen tvärsäkra efter att de scannat av hennes kläder från topp till tå) kommer frågan som en jävla räkning på posten "jaha, är den en kille eller tjej vi har här då..??". Jag fattar inte ens vad de ska med den informationen till för det enda som händer är "jaha" (men man kan i och för sig riktigt höra lättnaden över att de nu har en etikett att klistra på henne). Jag har ofta god lust att säga att det är hemligt. Jag gillar inte att folk tror att de kan veta något som helst om henne grundat på att de känner till hennes kön. Idag i kassan sa den, för övrigt väldigt trevliga, expediten "ja det är en tjej ser jag?" (och då antar jag att hon tog på det på att hon hade ett synligt rosa linne under sin vita tröja till sina skogsdjursbrallor). Jag sa ja. Hon sa "ja, det ser man ju. Hon är ju så där flicksöt! verkligen flickgullig.". Jag blir helt ställd inför sådana uttalanden. Hade hon haft ett blått [eller grönt, svart, brunt eller vilken annan dov färg som helst] linne under hade omdömet troligtvis varit ett annat. Hon ser ju inte ut som något! Hon ser ut som en bebis. Det är allt. En jättesöt och jättetuff bebis.
Varje dag chockas jag över hur trögt det där går. Att det är så långsamt.
Och jag förstår inte hur någon kan tro att det inte påverkar vilka kläder man väljer att ta på sina barn. Det är EXTREMT olika saker man får höra och bemötande barnen får beroende på vad de har på sig. Jag vet inte om det är så men jag får en stark känsla av att det är mycket enklare att ha en dotter och klä henne gränsöverskridande än att ha en son och göra detsamma (vad säger ni - ni med söner?)?
En av S:ets förskollärare berättade att en av pojkarna i klassen hade haft på sig klänning en dag. Ungarna hade inte sagt någonting om det mer än "vilken snygg klänning du har". Alltså. S:ets förskollärare. Älskar hur de har lyckats med den klassen. De är snälla, tar hand om varandra, leker över åldersgränserna och så vidare. Och de har hindrat det där fallet rakt ner i gammal könssegregation avsevärt. Eller i alla fall saktat ned det rejält. Min hetaste önskan är att också Tintin ska få gå där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
Jag tillhör dem som frågar efter könet om jag inte redan vet (eller tror att jag vet!). Men precis som du säger - vad ska jag med den informationen till?
Därmed inte sagt att jag aldrig mer kommer att fråga, det är väl mänskligt att vara nyfiken?
Hmm, jag håller verkligen med om att det är tröttsamt med könsstereotyper. Jag tycker bara att det är så svårt att prata om barnet om man inte vet könet.. ska man säga den/det då? Tex. Hur gammal är den?
Nej, jag vet. Det gör jag också. Det är ju den fråga som dyker upp först oftast. Det trista med svaret blir att det också ofta kommer en massa antaganden direkt efter. "Ja, jag har döttrar och de är mycket mer stillsamma än min son" också tror de att de kan veta något om andra barn baserat på sina egna erfarenheter. Alltså den där tendensen att se kön snarare än individer. Inte den här här personen är så här och så här utan "hon är så för att hon är en hon". Det stör mig.
Eller det stör mig. Det gör mig skitförbannad rent ut sagt.
Jag har en dotter och en son. Eftersom dottern är äldst får sonen ärva en massa kläder. Bl a en röd jacka med tillhörande röd och vitrandig mössa och röda överdragsbyxor. Jag har flera gånger fått kommentarer av typen: "Oh så söt. Det syns att hon är en flicka. Tänk att det är så tydligt redan" om sonen när han haft detta set på sig. Det är lika roligt varje gång att säga: "Ja Axel är en riktig liten sötnos!"
Hahaha... åh underbart! Rött tycker jag är så skumt. Hur har den kunnat bli "tjejfärg"? Den har jag tänkt som en mer "neutral" färg (även om alla färger egentligen är neutrala men jag tänker på vad vi fyllt dem med för betydelser). En annan färg som det också verkar vara något lurt med är lila. Jag hittar nästan inga lila kläder (älskar lila!). Jag undrar om det är för att den är svårplacerad i de obligatoriska flick/pojkavdelningarna.
Idag var I och jag på dagisbesök och han hade röd scarf och röd solhatt och förskolefrökens första fråga var hur gammal hon var. Hon var lite generad senare när hon berättade att alla varit på "genuskurs".
Ännu märkligare är att majoriteten tror att han är tjej för att han har långt hår! Vet inte om folk tror att man klipper stubb och använder frisyrgelé på sju månaders killar.
Jag frågar nog alltid efter könet. JAg gillar inte att addressera barn "det" eller "den" och jag vill gärna få grammatiken rätt. Fast det där med rosa eller blått: JEEEZ vad trött jag blir.
Jag var en trädklättrande liten tjej som transporterade stenar och brädor i dockvagnen så jag VET att små flickor inte alls behöver vara puttenuttiga och "flicksöta". Men många verkar verkligen snöat in på det!
Johanna: haha.. kul det där med genuskursen. den hade ju verkligen givit effekt. klart du ska snagga i. folk kan tro att han är tjej eller homosexuell!
ann-katrin: men det skulle ju inte vara svårt att fråga efter namn istället. då handlar frågan om individen också får man (oftast) svaret på könsfrågan på köpet.
Sant. Om det inte vore för att jag rör mig i internationella kretsar och namnen ofta är könsneutrala för mig... Och även i Sverige känns det ibland konstigt att fråga "vad heter "den"". Känns bättre att fråga vad heter hon/han. En del blir väldigt stötta för att man inte kan se vilket kön det är. Och då var det det där med kläderna istället.
Å andra sidan frågar jag ofta även om rosaklädda barn "är det en pojke eller flicka". Bara för att det är roligt att se de chockade minerna - ja, jag vet, jag är elak...
Har du läst om Pop?
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/varldens-halla-om-hemligt-kon_3724605.svd
En annan situation jag har varit med om där folk till varje pris skall hamra in relationsroller i bebisar, är tvillingar.
En vän har fått det och det är så sjukt många som har gett sig fan på att det skall manifesteras att den ena minsann är STOREbror och den andra baaaaara är lillebror. Det mest bisarra exemplet är att den ena pojken alltid matas med lite extra trots att han uppenbart redan är mätt, "men storebror behöver allt lite extra".
Käpphästen barnkläder/färg. Alldeles för bekant...
Jag tänker på det här med hur barnen blir bemötta efter klädfärg. Det är så många som säger att "pojkar är ju så mycket livligare", "pojkar leker mycket farligare lekar", "flickor är så mycket lugnare och stillsammare" osv. i all oändlighet.
Jag bara undrar om inte barnens lekar och egenskaper till största del speglar omgivningens sätt att bemöta barnet? Redan när "de" ser att det är en pojke så är jargongen en annan än om det är en flicka och att barnet därför tidigt präglas till ett tuffare respektive mjukare beteende?
Det ÄR mycket svårare att klä en pojke åt det "flickiga" hållet och att fostra en pojke att vara mjukare än vad det är att göra tvärtom med en flicka och jag fullkomligt HATAR det.
Jag vill inte se min son växa upp och bli tuff och hård och kaxig och leka farliga lekar bara för att det förväntas av honom!
Något annat som jag inte gillar är argumentet att man inte ska fjolla till honom för att då kommer han att bli mobbad. Jag ska inte försöka göra min pojke till en flicka men jag vill inte att den där snoppen ska göra att han måste vara någon som han kanske inte egentligen är.
Fan vad svårt det är. Tänk om bara alla fostrade sina barn efter den individ de är och inte efter vilket kön de har.
(Och ja, jag frågar ofta om det är han/hon bara för att kunna säga typ "hur gammal är h*n" istället för "den", för det går ju bara inte. Men att ta för givet att det är en hon för att man ser lite rosa eller tvärtom är... onödigt. (Fast jag skäms att säga det men jag trodde att en hon var en han bara för att det var blått, mörka och dova färger. Jag höll på att skämmas ihjäl.) )
Kram, och tack för ett bra inlägg :)
Innan jag fick min första son fick jag massa bebiskläder från en kompis som hade två döttrar. samt babysitter o andra grejer, det mesta i rött o sosa, och jag använde alla de grejerna till Filip. Och visst, alla trodde han var en tjej när han hade röda eller rosa kläder. Och när den rosa babysittern gick sönder så köpte farmor en ny, en väldigt blå. barnens pappa tyckte väldigt illa om tjejfärgerna och gick på om att de kunde bli BÖGAR om de fick ha rosa på sig. Alltså, ja... vi är inte ihop längre. Alvins favoritfärg var rosa, väldigt länge, han hade alltid strumpbyxor, helst de rosa, på dagis o tröja till. Det var inga problem med ungarna, det var väl de vuxna som reagerade. (föräldrar)
Nu är de ju så stora att de väljer kläder själva, ja Filip köper kläderna själv också, han köper ofta rosa t-shirts o kalsingar :)
rosa, inte sosa! :´)
Jag blir så jävla förbannad på sånt, speciellt med alla etiketter som kommer efter konstaterandet hurvida det är en tjej eller kille. Var i en klass och pratade idag, ett gäng åttor och dom var så jävla härliga. Ställer alltid frågan varför man vill veta och dom svarade att det är egentligen helt onödigt och spann själva vidare hur man placeras i fack beroende på om man är tjej eller kille och vilka förväntningar som finns. Blev så jävla glad!
Ja det är så märkligt... Jag läste en undersökning om födelseannonser, och det fanns inte en enda där det inte framgick könet på barnet, antingen genom namn eller genom att nämna son/dotter, typ. Och det i sig skulle ju inte göra nåt, om pojkar och flickor bemöttes lika och gavs samma möjligheter.
Men om vi är tillräckligt många som verkligen tänker på det och anstränger oss, så kanske det går lite framåt iaf? Skönt att höra att det finns såna klasser som S:ets! Det ger hopp för framtiden.
Jag tror, som några andra här också verkar göra, att det beror till viss del på att det inte går att prata på ett vettigt sätt om någon utan att använda könsbestämda pronomen. Att använda "den"/"det" eller "en person" låter ju helfånigt och opersonligt, och säger man "hen" känns det som att folk antingen inte fattar, eller tror att man tycker att folk inte ska få vara olika...
Jag blir så trött på att alla måste vara först och främst ett kön.
Jag har också reagerat på det där - att fullständiga främlingar kommer fram på stan och frågar om det är en kille eller tjej. Eller så har de sagt "Åh vilken söt liten tjej!" om vår son. Då har han suttit i en grå (neutral) vagn, iförd marinblå overall men har haft t ex en röd/orange body eller röda byxor. Genast förutsätts det att det är en tjej. Märkligt det där... :-)
Petra: Fast att främlingar kommer fram och pratar på sta'n tycker jag är positivt, ett samhälle där man faktiskt pratar med varandra är betydligt trevligare än ett där man bara tiger och stirrar. Och ett barn är en bra samtalsinledare. Så DET kan jag inte reagera mot. Att man frågar om det är en pojke eller flicka tycker jag inte heller är fel, däremot att man förutsätter att ett barn är på ett speciellt sätt på grund av könet? Det gör mig trött.
Om min pojke har något rosa på sig blir han en hon. jag rättar aldrig. frågar någon om det är pojke eller flicka säger jag att det är en teodor.
Problemet med att inte känna till könet är ju att det är lite svårt med de pronomen man brukar använda vid tilltal. Henne, hon, honom, hans och så vidare. Det är ovant och omständligt att säga Kanske vill barnet följa med mig och se om det finns något barnet kan leka med här borta? Det enda sättet att klara sig både på svenska och med respekten i behåll skulle i så fall vara att säga Vad heter barnet?
Jag antar att också många drar en chansning, och om man säger fel, oavsett vilken filosofisk inriktning föräldrarna har kring genus, så är man dömd till att ha gjort bort sig. Spelar folks gissningar, ogrundade eller ej, så stor roll?
Jag får fundera lite.
Jag bara kom på en liknelse. När mitt barn var ett år eller drygt det så fick jag väldigt mycket kommentarer som att: Ja det är ju en särskild ålder nu, de sitter aldrig stilla, man får springa efter dem heeeela tiden.
Jag har aldrig sprungit efter mitt barn. Mitt barn kan inte röra sig.
Du har väl hört den briljanta tjuvlyssningen om den äldre tanten i matvaruaffären och en ung mamma med sin någorlunda nyfödda son (med röd mössa) i barnvagnen.
Tant: Vilken gullig liten tjej!
Mamman: Tack, men det är en pojke..
Tant: Jaså, jaha, men varför har han en röd mössa?
Mamman (suckande och uppgivet): Därför han är bög...
Det handlade inte så mycket om det egentligen, att man inte skulle få fråga om det är en kille eller tjej utan mer om vad det är man är ute efter med frågan. Alltså: jag tror inte att man hör att det är en hon/han utan att få en bild av vad det innebär. De kommer fullastade med förföståelse och jag tror att det kan finnas en stor poäng i att fundera över vad man lägger in i det. Jag tror inte att det finns NÅGON överhuvudtaget som inte får en föreställning om barnet grundat på att man får reda på om det är en flicka eller pojke som är uppvuxen i det här samhället (oavsett hur medveten man är). Det sitter så djupt rotat och jag tror att det är naivt att tänka att det bara är tomma ord utan konnotationer när man får höra dem. Och att man behandlar barn olika beroende på vilket kön de är av är knappast någon hemlighet så att det inte skulle betyda något när man får reda på vilket kön det är på ungen man har framför sig tror inte jag på.
Har en son född 96 och hans favoritfärg är röd och han hade röda kläder långt upp i åldern, nu har han väl förstått att det är en "tjej"färg fast jag kan inte riktigt förstå det, alla mina killar har väl haft rött då och då. 96an har även när han var liten bebis någon gång blivit kallad tjej, pga helt unisexfärgad klädsel, vit, gul och oranga, men hade en bebisfilt som gick i gult, lila och rosa.
Ett annat uttryck om bebisar som jag blir trött över är ockås att fråga eller kalla dem "snälla", en bebis kan väl varken vara snäll eller dum bara för att den skriker mycket eller är kinkig. Det är ju ett helt natruligt beteende för en bebis?!?
Skicka en kommentar