Lark & Termite av Jayne Anne Phillips

Sedan racerbebisen började ta sig runt för egen maskin har lästiden minskat kraftigt. När hon sover är det strid på kniven mellan mat och vila, viktiga papper, telefonsamtal och annat. Som idag: En typiskt handlingsförlamad dag. Jag får en stund över. Jag överblickar den lilla stunden och kan inte komma fram till var jag ska börja med den: äta? vila? läsa? kanske rentav ingenting alls i stället? Så jag gör mest ingenting idag. Jag är så brutalt trött. Kanske är det vädret. Eller kanske är det en sådan trötthet man känner efter att ha varit hemma med en bebis i mer än ett halvår utan att egentligen få en hel dag till - ja ingenting. Det är det jag drömmer om. En dag till ingenting. Skaffa barnvakt - göra ingenting. Ligga i sängen. Kanske titta i taket en stund, bläddra igenom en tidning, läsa lite, se någon meningslös film, inget mer ansträngade än så. Ha maten förberedd sedan dagen innan. En dag att slösa bort på vila.

Tills dess läser jag Jayne Anne Phillips nya. "Lark & Termite". Älskar titeln. Vet inte varför. Tycker bara att den är vacker. Jag har inte kommit mer än hundra sidor men den är så bra. Läs den.

Termite var söt som baby. Människor som såg honom när vi var ute med honom i den stora vagnen började genast jollra med honom. Han hade hög bred panna och blonda lockar och så de där blå ögonen som rör sig mer än normalt, som om han följer något med blicken som vi inte ser. Han var så liten för sin ålder att Nonie liknade honom vid en myra, och sedan blev det Termite, för redan då rörde han på fingrarna och trevade med dem i luften. Jag tror att han i mycket är som en termit i en vägg.
Jag minns när Termite kom. Nonie är hans förmyndare och hans moster, men jag är hans syster. På sätt och vis är han mer min än någon annans. Han kommer att vara min längre, är vad Nonie säger. Nonie är inte så gammal, men hon pratar alltid med mig om den dagen då hon inte finns mer. Hon ser så stark och stabil ut, som en kloss eller en rektangel, bred över axlarna och ryggen och höfterna och med kraftiga ben, vars blå ådror hon skyler med långa strumpor. Din mor kom inte hit med honom, är vad Nonie sa, någpn annan kom till henne med honom. Inte hans far. Nonie säger att Termites pappa bara var gift ett år med hans mamma. Han var ju ett barn, säger Nonie, tjugoett när min mamma var närmare trettio, och de där skitstövlarna lämnade honom kvar där borta i Korea. Hans kropp kom aldrig hem, och de blev tvungna att samlas till begravning runt en hopvikt fana. Nonie säger att det var fel och att det aldrig kan bli rätt. Men jag vet inte hur Termite kom hit, för just den veckan hade Nonie skickat mig på ett läger som krykan ordnade. Jag var nio år och fyllde år under lägret, och när jag kom hem igen så fanns Termite plötsligt här. Han var nära året men kunde inte sitta upp själv, och Nonie skaffade babysäng och kläder och en hög stol med kuddar och remmar, och det var papper som skulle skrivas på. Men hon fick aldrig något födelsebevis, så vi räknar dagen då han kom till oss som hans födelsedag, men jag brukar fira hans födelsedag lite när som helst, när jag tycker att jag vill.

P.S. Kommer att svara på kommentarerna så fort jag hinner och orkar! D.S.