Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig tillbaka (och hur skönt det var).

En avslappnad katt som tar dagen som den kommer.

Vissa dagar har ingen start och inget riktigt slut. Idag har jag inte lyckats få bitarna att gå ihop (har inte ens försökt egentligen). Jag har varit på väg ut och då har Tintin behövt äta och sen somnat i sängen. Då har jag gjort halvhjärtat försök att göra mig i ordning. Så har hon vaknat och vi har lekt och jag har tänkt "ska bara läsa den här bloggen sen ska jag gå ut". Sen blev jag hungrig och fick försöka laga mat samtidigt som jag föste bort bebisen från diverse livshotande saker i hemmet. Så åt jag och var redo att gå ut men då hade hon plötsligt somnat i nån hög igen och jag satte mig ner och läste lite. Blev sugen på kaffe. Tänkte "tar en kopp kaffe och sen går vi ut". Pratade lite med M på MSN och längtade nästan ihjäl mig efter honom. Fick ett samtal om en intervju för en utbildning jag söker men inte vet vad det ska bli av. Ringde lite telefonsamtal. Blev trött. Blev hungrig igen. Matade vaken och hungrig dotter. Segade. Kollade träningsschema. Matfunderingar för kvällen. Nä nu hinner jag nog inte gå ut. Nej. Det gör jag inte. Och sen plötsligt inser jag att jag bara rört mig mellan soffa, badrum och sovrum idag. Och är helt nöjd med det. Trött men nöjd. Vissa dagar får bara vara så. Det är också något slags vila. Nu är det kamp mellan träna eller inte träna. Träna tror jag. Något ska jag göra mot den stora innedagen. Jag ska bara plocka upp snart vaken dotter och handla mat först. Och laga den. Men sen ska jag gå. Tror jag. Jo det BÖR jag göra.