Det här med att ha en liten väckarklocka till bebis (hon vaknar vid 06.30 varje dag efter sköna 9 timmars sömn - lyxen!) är nästan lite trivsamt. Den här veckan har vi ätit frukost tillsammans hela familjen varje dag - vilket ALDRIG skulle inträffa om det inte vore för att vi tvingades upp på grund av/tack vare Ärtan.
Att vi ätit frukost och skrivit shoppinglista till morgondagens middag innan klockan hunnit slå 8 är för mig inget mindre än ett mirakel. Är det något jag aldrig kommer att bli så är det morgonmänniska by choice.
Idag ska jag hämta bokpaket och städa det förbannade köksskåpet som dräller av en nästintill odefinierbar massa - presentsnören, gamla kvitton, glödlampor, räkningar, kritor, pärlor, vykort, ett litet låtsasakvarium, knappar, klistermärken, hålslagare mm mm. Det är inte längre möjligt att öppna skåpet utan att ca 10% av innehållet hamnar på golvet. Jag undrar om alla har ett sådant där skamskåp - där allt man inte vet vart man ska göra av hamnar. Eller om det bara är vi. Vi är nog rent allmänt lite sämre än genomsnittet. Vi är såna som blir chockade när toalettpappret är slut och får panikrusa iväg när vi har gäster för att de ska kunna gå på toa. Mer sällan har vi glömt att köpa vin eller godis. Lite sämre än genomsnittet, som sagt.
En sak till. När jag var gravid och städade eller fixade så skulle någon säga "jaha, du boar ja!" varenda förbannade gång. Det är intressant hur ALLT man gjorde då relaterades till graviditeten. Om jag omorganiserar skåpet nu, städar eller bäddar sängar är det ingen som tolkar in något i det. Skönt. Skönt att inte bli
analyserad hela tiden - inte vara så jävla mycket kropp och biologi och få höra sanningar om mig själv uttalade av någon annan.