Grå själar av Philippe Claudel

Jag läste en intervju med Claudel någonstans och där nämndes det att alla kvinnor i boken är ljuva eller så dör de. Eller så är de ljuva OCH dör. Det är kanske själva essensen av vad jag inte gillar i böcker och film. Kvinnor är vackra (gärna ett vackert sensuellt lik - tänk Laura Palmer exempelvis) och ofta offer, mer sällan aktiva, drivande huvudroller. Oftare: flickvänner, nån kollega i bakgrunden, en älskarinna, en bild. Hur som helst. Den har fått en del fina recensioner den här boken. Sen lät det så här i SVD:s intervju med honom när boken kom ut:

I Grå själar är det bara män som hamnar på den onda sidan.

– Männen är de mörka själarna, de är knappt ens grå. Och de få kvinnor som finns i boken dör.

Och i verkligheten?
– Kvinnor är det enda ljuset i världen. De är perfekta. Jag gillar verkligen kvinnor, särskilt min fru, säger Philippe Claudel och låter för första gången som den fransman han är.

Och där har vi ett annat exempel på något av det äckligaste som finns; att placera "kvinnan" på piedestal (så väldigt lundellskt - Ulf är ju en av de värsta syndarna av den här typen). För att inte tala om myten om Fransmannen. Men nu var det inte det det här inlägget skulle handla om. Nu har jag en gång köpt den här boken och jag har påbörjat den. Så nu kör vi.

Boken handlar om en mordgåta som utspelar sig i Östra Frankrike under tiden för första världskrigets utbrott. I scenen nedan har en 10-årig flicka hittats mördad och det har samlats ett antal personer kring hennes lik, däribland berättar-jaget som är den kommissarie som leder undersökningen.

En av de tre gendarmerna som kommit tillbaka efter att ha lämnat av den galonerade snobben satte på given order iväg för att luska rätt på äggen. "Mer än bara ägg, små världar, små världar", det var så domare Mierck brukade kalla dem när han knackade sönder skalet med en särskild liten hammare i ciselerat silver som han tog fram ur sin västficka vid dessa tillfällen. Ty dessa infall, som smörjde hans mustach gyllengul, kom ofta över honom.
Under tiden som han väntade på sina ägg lät han småvisslande och med händerna på ryggen sin blick genomsöka omgivningen, medan de övriga alltjämt försökte värma sig. Och han talade utan att någon avbröt. I hans mun fanns inte längre någon Belle de Jour, ändå hade han också kallat henne vid det namnet tidigare, jag hade själv hört det. Hädanefter sade han dödsoffret, som om döden, förutom att avlägsna livet, även förintade vackra blomnamn.