Jag har just varit iväg på ett mamma-barn-pass på gymet. I all min naivitet trodde jag att det var ett simpelt litet mespass men det var det inte (om man inte ville - för man kunde ta det lugnt också). Tintin var nöjd och låg och skrattade åt alla skitkonstiga kvinnor som skuttade runt och lyfte vikter och drog i gummiband. Imorgon kommer jag att ha träningsvärk.
Det här med att livet skulle vara slut när man får barn. Vilken JÄVLA bullshit alltså. Herre gud som folk höll på att tjata innan om att passa på att njuta för sen.. sen skulle inget mer vara kul. Man skulle inte kunna läsa, inte duscha, inte äta, inte träna, inte ha sex, inte ha kul alls faktiskt. Hade jag vetat hur bra det verkligen kan gå att ha bebis och fortfarande ha ett helt vanligt liv hade jag aldrig tvekat så mycket innan, inte haft ångest under graviditeten ("njut nu under graviditeten för sen blir det inget mer med något njutande" - lätt att njuta när alla målar upp värsta helvetesbilden av bebisliv). Jag verkligen älskar att ha en bebis. Jag älskar att vara med henne. Att vara hela familjen. Newsflash: man kan göra roliga saker TILLSAMMANS med barn också. OCH man kan ha barnvakt och göra saker tillsammans med den vuxne man lever med. Som ikväll. Ikväll ska jag ta min man med på kulturafton i Musikens hus. Vi ska lyssna på Sofi Oksanen och Anna Jörgensdotter, dricka lite rött vin. Och ha på oss koftor. Och basker. Och en bok under armen.
Så om det är någon som går med barn i magen och har en orolig själ: Oroa dig inte! Det blir jättebra. Bättre än man tror. Mycket bättre.
Därmed inte sagt att det inte kan vara jobbigt ibland. Det är det också. Som med allt annat i livet. Men det går över. Allt jobbigt går över. Ta det lugnt bara. De första veckorna är värst. Då har man ingen koll. Tror att det är så det kommer att vara (exakt som de där olyckskorparna varnat för) för all framtid. Men så är det inte. Plötsligt har man fått styr på det mesta och livet går vidare som vanligt - men med en mycket fin bebis rikare.
Bake My Day Julkampanj
6 dagar sedan
23 kommentarer:
Du har helt rätt! Skönt att du upptäckt att livet fortsätter. Jag tror att vissa gärna fortsätter leva i tanken att livet tar slut när man fått barn (som man ju fått höra). Och därmed inte tillåter sig att fortsätta göra alla de där sakerna. Det som faktiskt är bland det bästa är att med barn kan man fortsätta göra allt det man gjort innan men dessutom öppnar sig en massa NYA aktiviteter som man inte kommit på att göra tidigare.
SKÖNT ATT LÄSA!
Det var kanske första gången på 30 år och en månad som jag börjat fundera på att skaffa unge!
Vi var med en (ensamstående) kompis i Sälen när hennes unge var drygt ett år. Efter en lång dag i backen och efterföljande dusch sa hon "åh, vad gott din lotion luktar, kan jag få låna?" och sen sa hon (PÅ ALLVAR): Åh jag har inte smörjt in mig sedan J föddes" och man bara WHAT?
Men jo, så var det, och när jag sa att det väl bara var att lägga ungen på golvet och smörja in sig lite kvickt så lade hon huvudet på sned och sa att "när jag fick barn skulle jag minsann få se hur det var"...
Hu.
Men ditt blogginlägg sätter ju barnaskaffandet i en helt ny dager! Tack!
DU HAR SÅ RÄTT! Jag blev också galen på alla olyckskorpar när jag var gravid och framför allt när barnet var fött och man inser hur FEL de hade! Unnar de en inte lyckan och njutningen av att ha barn och ett normal liv?
Tack för ett mycket bra inlägg! Märkligt det där att det å ena sidan finns en norm att när man får barn är det slut på allt roligt i livet, och å andra sidan att man inte ska vilja vara ifrån barnet ens för att gå på toa, än mindre för en kväll... Folk verkar tro att man sitter ihop med barnet i 18 år! Jag hoppas jag får det som du när jag får barn, du verkar ha en så sund inställning, samtidigt som du visar fram allt det fantastiska med barn.
Åh fina inlägg!
/Sara Terese
Verkligen!
Vi lever på som vanligt. Sen är det vissa grejer som fallit bort men det är ju prioriteringar vi gjort. Jag har tex inte varit ute och dansat sen Knappen kom men det är för att jag inte är redo att låta någon annan natta honom än och det är ju jag som väljer det!
Folk pratar som om man skulle stå där med sin bebis sen och undra varför man skaffade den.
Knappen är det grymmaste som hänt. Dansa kan jag göra om någon månad igen!
Ja, det måste ju vara en myt, folk får det ju inte bara att funka, de har ju bra liv också!
Åh, Jörgensdotter? Är det hon som har skrivit Pappa Pralin? Jag har ett vagt minne av det, men ett starkt minne av att jag älskade boken när jag läste den när jag var runt 20.
kram
Men det konstigaste är att det inte ens bara är barnlösa som orerar om hur man "försvinner" när man får barn, som att man sögs ner i något svart hål där man upphör vara individ och blir FÖRÄLDER. Det hade jag kunnat fatta, allt detta med olika perspektiv osv. Men det var ju ofta andra föräldrar som tjatade om "ojoj, du ska få se, ta dig tid nu, för sen går det inte". Vad gör de med sina barn kan man undra?!
Precis!
Fast jag "hinner" knappt smörja in mig jag heller (som mirijams kompis).
Fasen vad härlig läsning!
Vilket otroligt bra & mysigt inlägg!
Hoppas ni får en grymt trevlig kväll också :)
Kram.
Tycker du har helt rätt. Som du säger, det mesta går att göra tillsammans med barnen. Det enda man får tänka på är att det kanske krävs lite mer planering ibland, det är lite svårare att vara spontan.
Många säger till exempel att man ska passa på att resa innan man får barn, för sen blir det så besvärligt. I mitt fall går min drömresa till Nya Zeeland, men maken är inte särskilt intresserad. Alltså tycker jag att det är kanon att jag har en dotter, nu behöver jag bara vänta tills hon blir i tolvårsåldern, sen drar vi! (ung nog för att inte vägra åka med mamma, tillräckligt gammal för att orka gå långt och bära sin packning själv).
Bra skrivet (som vanligt!).
Du ska väl inte göra en M angående träningsvärken nu ;) ?
Klart att inte livet är slut när man får barn. Det kan ju bli lite annars men det beror nog mest på dels hur man levde innan och dels på vad man gör föräldraskapet till! Hade man ett superego liv där man bara tänkte på sig själv och gjorde det som föll en in, när man ville, ja då blir det ju annars med barn. Låter man sig bli oumbärlig och hänger man upp sin egen existens på barnet, ja, då blir det ett nytt liv. Ett knepigare liv. Har man dock som avsikt att fortsätta odla sina intressen, att fortsätta med livet som det var innan, ja då går det också. Sen måste man ju oftast planera lite mer, men det säger väl sig självt?
Angående njutning: Att njuta av graviditeten (förutsatt att man mår bra) har för mig varit viktigt bara för att det är en häftig tid som man bara får uppleva en eller ett fåtal gånger. Inte för att det inte går att njuta sedan utan för att det är en tid som inte kommer tillbaka. Sedan njuter man ju som bara tusan av första bebistiden, av andra bebistiden, av allt det nya som sedan blir vardag.
Som du säger att när det är jobbigt, för det är det ju ibland, så är det viktigt att tänka på att allt är föränderligt. Det har varit mitt mantra under många perioder. Och perioder är ju inget annat än just perioder, de går över, de passeras.
Nu blev det långt.
det var inga olyckskorpar som kraxade för mig, det var tvärtom: alla (iofs kände jag inte så många med barn då, men iaf) sa att det var inga problem, ungen skulle mest äta, bajsa o sova o däremellan hade man tid med allt möjligt, som att läsa, bada, diska, ta långa promenader, umgås med vänner (för barnet kunde man ju ha med, inga problem) osv. mitt första barn gnällde/skrek konstant i 4 månader, han kunde inte lämnas på filt på golvet eller i babysitter ens en minut, han satt fast i mitt bröst, trots att det inte kom så mycket, han sov med lite tur en halvtimme åt gången i vagnen o med lite tur 2 timmar på raken nattetid. och efter han slutat skrika/gnälla hela tiden så var han kanske en gladare bebis, men fortfarande totalt oförmögen att roa sig själv minsta lilla. han har nu fått diagnosen ADHD, så det kan ju vara en förklaring.
min andra son var inte gnällig och blev ju van vid att få roa sig själv eftersom storebror krävde extremt mycket, men han fick istället kolik när han var 4 månader, då han skrek mellan 18 och 23 varje kväll, sen ville han äta större delen av natten, o sov på dagarna. fast då kunde ju inte jag sova med honom, med storebror härjandes (som slutade sova middag vid 1,5 år. dessutom blev jag ensamstående precis då när koliken satte igång.
jag är SÅ avundsjuk på alla som beskriver bebistiden som du gör.
för jag har aldrig upplevt det. och ja, med en ADHD-kille så har det ju fortsatt vara helt galet kaotiskt i livet, men man klarar visst det också :)
jag vill också säga att jag absolut inte skulle vilja byta bort de här jobbiga ären mot nåt annat i världen! mina ungar är ju underbarast :D
jag skulle säga att det beror lite på vilket barn man har, och på vad man har för möjligheter att t ex utnyttja barnpassning. absolut inte så att jag anser att livet på nåt sätt tagit slut, bara att vi för tillfället får försaka en del eftersom vi valt att få barn.
junior ville sitta limmad på mej hela dagarna fram tills han lärde sej krypa vid 7mån. och jag menar limmad, han bodde i sjal. allt annat resulterade i gråt. det fanns dagar då jag skippade att duscha för det var så jobbigt att höra honom gråta utanför duschen, inte ens att se mej hjälpte. min räser däremot, hon är en helt annan bebis och nu förstår jag hur andra troligen upplever bebistiden!
vi har dock ännu inte haft barnvakt, helt enkelt för att vi inte har möjlighet. men det visste vi ju om och det går, det med.
koldioxidexpermiment: ja verkligen. som det lät innan gick inte det. sorgligt. håller verkligen med dig.
mirijam: ja det måste ju vara möjligt att smörja in sig nån gång även om man har en bebis som sitter klistrad. det finns väl oftast någon annan som kan hålla några minuter så att man kan få göra något ensam även om det är en väldigt krävande bebis. tycker man. och vad roligt att höra! tack!
anna lingman: nä jag fattar inte. jag tycker att det är så tragiskt att människor med barn ser på livet på det sättet. har den synen på sitt liv MED sina barn.
timjanochakleja: ja det är ju något väldigt fint att få barn. och även om mycket kan vara skitjobbigt så får man ju ändå säga att för de flesta föräldrar är nog det ljusa och fina det som är det de tänker på.
sara terese: tack!
sofia: ja precis. det är ju prioriteringar alltid. precis som det är med allt annat när man lever ett liv i ett samhälle. och det blir ju annorludna prioriteringar när man får barn - men det är ju liksom inget man inte kan leva med. det mesta går ju att göra på ett annat sätt. eller kanske göra det nån gång ibland (som att gå ut och festa) istället för tre dagar i veckan. och kan man inte tänka sig att avstå från såna saker ibland kanske man ska överväga att inte skaffa barn på ett tag.
fifi: ja, vissa har ju säkert det jättejobbigt men de flesta känner sig säket väldigt nöjda med att ha sina bebisar. ja precis.. pappa pralin har hon skrivit! läste också den för många år sen. gillade den då tror jag. känns som en tonårsbok lite grand. men hennes senaste "bergets döttrar" ska ju vara helt magnifik.
kråksång: nä exakt! det var det jag kände också. att det var de MED barn som varnade. usch vad det är hemskt. det är klart att man kan längta efter andra saker. ett liv där man bara har ansvar för sig själv (om det nu någonsin är så) och så men det är ju så jävla underbart med bebisar (och det måste väl alla tycka även om man också kan känna att det är skitjobbigt och hemskt när man inte fått sova på evigheter osv)!
jonna: haha nä.. ibland tycker jag ocskå att jag inte hinner grejor men oftast när jag tänker efter så kan jag typ.. dra ner lite på slösurfandet så hinner jag plötsligt läsa femton böcker, gå en lång promenad, duscha i evigheter osv.
ida: kul att du tycker det!
tinalinatiny: ja det fick vi verkligen! tack!
anne: ja precis. man får planera lite mer ibland. men det mesta går ju att göra. man får vara lite kreativ bara. och nya zeeland med din dotter låter som en jättekul grej!
Lillagrå: Tack! :) Ja det kräver ju en del planering. Men det känns ganska skönt på något sätt. Tror aldrig att jag varit så strukurerad som jag är nu. Har ordning på tider och vad jag packat ner i väskan och såna saker. Men det kräver lite mer tid så klart. Och graviditete: jag tyckte att det var en helt fantastisk tid stora delar! Jag har nog aldrig mått så bra innan som jag gjorde då. Slapp ju helt mina depressionsnedgångar eftersom mensen försvann. Det var underbart. Och jag älsakr min mage och kropp. Har nog aldorg varit så nöjd med mig själv egentligen som jag var just då. Men på slutet... då var jag mätt på det hela! :)
nostalgia: jag blir väldigt imponerad av dig. du har ju liksom skäl att tycka att det var en jobbig tid. verkligen. men du låter inte alls som någon som skulle förklara för andra att det är hemskt och jobbigt med barn. för du låter ju verkligen glad för dina barn! shit vad stark du måste ha varit (och är såklart) som fixade det själv.
fenix: ja precis. det är ju olika för alla. jag menade mer rent allmänt att när man slår ut det så är väl barn ändå något av det finaste man är med om även om en hel del blir tungt också. förstår verkligen att det är jobbigt när man har en bebis man inte kan sätta ner utan att den skriker. då blir man ju extremt begränsad. men jag har hört om hur skitjobbigt det är med barn från människor som verkligen har "enkla" barn. och det är en deppig syn på föräldraskap. och det är lite cyniskt att förmedla en sådan bild till någon som gå i väntans tider tycker jag. man är ju så oroligt då ändå för en massa saker. tror att det är bra att lyfta fram det som faktiskt funkar att göra även med barn och hur man lösa saker om man bara är lite påhittig (inte just det med klängiga bebisar alltså) men med aktiviteter. vi hade barnvakt första gången igår. ändå har vi hunnit göra massvis av roliga och vuxna saker tillsammans. så det funkar ju. man får bara fundera ut lite nya vägar att hitta på roliga saker på!
Å va skönt att höra någon säga något positivt om det - till och med okänt folk i kassan på Willys känner sig manade att påpeka att "livet är slut sen" och "passa på och sov nu". Själv sitter man med magen i vädret och tuggar ner naglarna när man tänker på allt man ska "hinna med". Som sagt, skönt att läsa detta! :)
tack! andra brukar säga att jag är stark som klarat mig ensam när det varit som det varit, fast jag har svårt o se det så, det finns ju helt enkelt inga andra aletrnativ än att fixa det, och nej, jag skulle inte säga till andra att livet i princip är över när man får en bebis, tvärtom. däremot brukar jag på halvskoj säga att de kan passa på o njuta medans ungen ligger stilla o inte har börjat klättra på bokhyllor. eller passa på o njut av en gullig 7-åring, för snart är det dags för puberteten ;)
haha nej jag tycker absolut inte livet tagit slut, tvärtom! :) visst var jag trött de dagar jag inte ens fick gå på toa ifred, men det är ju liksom ändå värt det.
jag har heller aldrig förstått mej på de där som ska prata negativt om att vara gravid (och då har jag ändå spytt i 9mån + haft grym foglossning som aldrig gick över), förlossningar, livet mes spädisar, livet med småbarn, livet med tonåringar ja take your pick. jag undrar bara vad de får ut av att säga sånt som gör (kan göra) andra ledsna...
barn is the shit. alltid.
Sacre bleu så jag behövde läsa det här inlägget. Tack!
Skicka en kommentar