Jag gick och shoppade lite relationsångest på bokrean igår.
Anna och Mats åker på semester till Sicilien med sina två barn. De har kommit till vägs ände och måste bestämma sig för var de ska göra med sitt förhållande. Om de ska skiljas, fortsätta tillsammans eller vad de egentligen vill.
Surhet är något man förväntas kunna hantera. Löjligt vore det ju annars.
Jag borde kunna det.
Utåt sett tillmäts inte surheten någon betydelse eftersom surhet vägd bit för bit är så fjuttig. För att surheten ska komma åt en krävs ett ständigt surt sipprande flöde. Det kan ta lång tid innan surandet fått full effekt.
Surhet styr familjelivet mer än något annat. Det vågar jag nog påstå. Ändå talas den inte om. Man talar om familjevåld. Men inte många nämner familjesurheten. Den smygande maktfaktorn. Den lömska vingklipparen. Den försåtliga glädjedödaren.
Eftersom jag lever med en sur och sträng människa gör jag eftergifter. Jag väljer mina tillfällen, jag tassar och tänker ut scenarier i förväg. Jag lägger entusiasm i rösten, ända från tårna, för att mota surheten innan den hinner framträda och desarmera livslusten för allt runtomkring.
Men det kan räcka med väldigt lite för att jag ska åka dit. Efter år i surhet räcker det med några ord eller ett ögonkast för att jag ska vilja slå huvudet i väggen och ge upp. Då är jag så nersurad att minsta lilla får mig att slå hysteriskt omkring mig. Och då är jag hux flux inte riktigt klok.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
jag tyckte den var mycket bra, hög igenkänningsfaktor för mig.
Den är obehaglig och skitbra. Plågsam läsning helt klart men engagerande.
Ja nu har jag läst nästan 150 sidor och kan ju verkligen konstatera att det är ÅNGEST. Det kryper i kroppen på mig. Jag vill bara att hon ska explodera! Inte sitta och gråta inne på toaletten.
Åh, den har jag funderat på att köpa. Får nog bli så verkar det som.
Oj fy fan. Den ska jag låta bli. Jag har märkt att jag får ångest av böcker om skilsmässor.
Lillagrå: ja den är snabbläst och bra tycker jag. Inget toppbetyg direkt. Men en 3:a. Gör dig dock beredd på tryckande ångest!
30+: Ja då ska du INTE läsa den här. Jag mår nästan illa av den. Klarar tydligen inte heller av såna här relationsdramer när det blir så... äckligt realistiskt.
Aj aj aj. Se där en bok med lite för hög igenkänningsfaktor.
Jag, vi, har också varit på Sicilien.
Jag antar att min blogg numera är en sorts fortsättning på det som hade kunnat varit vår bok.
Jag trodde att jag visste vad ångest var innan Sicilien. Jag hade ingen aning.
Hittills är verkligheten värre än dikten, och t.ex. I taket lyser stjärnorna framstår som en solskenshistoria.
Miss Muffin, du får väldigt gärna avslöja slutet när du läst klart - mejla karibien på hotmail - så jag vet om jag ska orka ge mig på boken för att den har något att ge
Skicka en kommentar