På tal om ingenting.

Sitter just och läser inför essän jag ska skriva under helgen och påminns då om Beverly Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön. Jag läste och använde den då jag skulle skriva min c-uppsats i sociologi för några år sedan.

Skeggs har följt 83 arbetarklass-kvinnor i Storbritannien under några år för att undersöka femininitet i koppling till klass. Det visar sig att det till stor del handlar om respektabilitet. Alltså: de som tillhör de mindre bemedlade har ett större behov av att uppnå respektabilitet. Flertalet (om inte alla? minns inte just nu) läser en vårdutbildning på gymnasiet och de flesta går inte vidare till någon högre utbildning. Skeggs har använt sig av deltagande observation och man får en väldigt djup och bra inblick i hur de förhandlar med sig själva och andra om klass, femininitet och respektabilitet. En arbetarklasskvinna kan inte klä sig i något utmanande eller "white-trashigt" för då har hon ingen chans att få respekt - detsamma gäller inte riktigt för kvinnor ur högre klasser (även om det naturligtvis fortfarande finns sociala koder och regler för vad som är passande). De här kvinnorna som Skeggs talar med är extremt medvetna om vad de bör ha för intressen, hur de ska prata, hur de ska klä sig, vem de kan vara tillsammans med, hur de ska inreda sitt hem och så vidare.

Just respektabiliteten blev också väldigt användbar i den uppsats jag skrev som handlade om kvinnors upplevelser av rädsla. Studien inriktade sig inte på en specifik sorts rädsla men det visade sig, föga förvånande kanske, att den rädsla som de flesta upplevde (och samtliga som vi intervjuade var också vana vid att känna sig rädda i vissa miljöer och hade utvecklat olika strategier för att hålla den rädslan i schack) var i koppling till kroppslig sårbarhet. Samtliga kvinnorna hade en rädsla för sexuellt våld (symboliskt såväl som kroppsligt) och hade funderat igenom sin klädsel innan de gick hemifrån, det var mestadels i offentlig miljö samt när det blivit mörkt som de upplevde rädsla - även om den också kunde komma vilken annan tid på dygnet som helst. Någon av dem sa att de kunde stå på en klubb i sin korta kjol och tunna strumpbyxor och tänka "fan jag ska ju gå hem också". De gjorde alla någon form av riskbedömning när de skulle gå hem på nätter, var de kunde gå, hur de skulle stå, hur de skulle rikta blicken osv. Ingen av dem ändrade sin klädsel för den sakens skull, de gick inte heller och tänkte "åh nej jag riskerar att bli våldtagen på vägen hem" men ganska uppenbart fanns det någonstans i deras huvuden en medvetenhet om den "risk" ens kropp innebär bara genom att vara en kvinnas kropp. I ganska stor mån finns det en koppling mellan respektabilitet och klädsel. Detta var de ytterst medvetna om. Och det är sorgligt. För man får klä sig hur fan man vill. Och ändå åtnjuta exakt samma respekt som vore dam (hej Gerd Brantenberg!) klädd i en nunnedräkt (eller ska jag kanske säga: som vore hon en man).

I alla fall: Läs den! Rekommenderas å det varmaste.

Åh, blommor! Till mig?

Nej, de är till min pojkväns ex-fru.
Jag? Bitter? Nejdå. Jag gillar inte blommor. Vill inte ha några.
(Övers: Jag är bitter. Jag älskar blommor. Jag vill ha massor med blommor. Helst nu. Annars imorgon.)
Nä, om man skulle gå och brygga sig en espresso. På exfruns morgongåva: kaffemaskinen.
Hon dricker inte kaffe. Det gjorde hon inte när fick den heller. Kanske världshistoriens mest romantiska morgongåva. (Men bra för mig. Nu kan jag brygga espresso varje dag om jag vill.)
Lite som när min mamma ger pappa, det ganska så fula, Sundborn-porslinet när han fyller år ("du behövde väl en djup tallrik, Lars?") och när han ger henne en (av honom) hett efterlängtad slangvinda till trädgården. Jag kan ännu minnas hur det susade i trädkronorna den där junidagen när han stolt körde fram den i trädgården - den turkosa skapelsen som man så praktiskt kan vira in sin vattenslang på. Och lyckan som lyste i min moders ögon. En slangvinda var ju allt hon hade drömt om! That's amore.

Treo, a friend indeed.

Nil desperandum!

Lyckan var total när jag fann gårdagens tortellini med quornfärsås deluxe a la mig i kylskåpet.
Sen dog den lite när jag kom på att micron är sönder så jag får värma det på spisen. Allt ska då gå mig emot idag.

Tantali kval.

Så är den här. Huvudvärken med sina slemmiga rötter i Styx, Acheron, Phlegeton, Cocytus och Lethe. Son till Hades och Persefone. Plågar mig å det grövsta. Förhindrar mitt essäarbete. Får vila mitt tunga huvud en stund och vänta på Asklepios.

Dagens To Do-list

1 Fixa bröllopsfrilla* på extrabarn - check (nej, inte mitt bröllop utan barnets moders bröllop).

2 Skriva en essä om den här - På gång. Om en stund.

3 Planera lite för födelsedagscannelonin till mannen - Tips om god vegetarisk mottages gärna (annars blir det improv men det brukar ju gå bra med mig i köket. Yeah!)

3 Dricka kaffe - en check. fler kommer.

5 Göra annat, som att städa, för att fördröja essän - check.

6 Ringa lite oviktiga samtal - snart check.

7 Titta på när min partner in crime städar färdigt vår lägenhet + lastar in alla saker han ska köpa till sin födelsedagsmiddag i kylskåpet (det här ser jag fram emot mest - för jag ska se på från soffan. liggande ska jag vara.).

8 Äta wedding-cake ikväll när vi ska hämta hem barnet från partyt.

*Barnet tror att hon ska gå på bröllop. Där bedrar hon sig dock. Modern gifte sig i onsdags. Men eftersom barnet tror att man gifter sig genom att dansa så köper hon att själva giftermålet är ikväll på bröllopsfesten. Tydligen ska hon själv också gifta sig - hon ska dansa med sin lilla vän J. Lite väl tidigt att knyta hymens band vid 4 års ålder kan man tycka, men så är hon också en mycket bestämd ung dam (det har hon efter alla hennes nära vuxna). Han kommer att bli så pussywhipped (nä, skoja bara).

Det ska i några hårbarnd som matchar klänningen
sen också men här slutar mitt ansvar.
Det blev tjusigt det här tycker jag.

A love story.

Jag älskar min pojkvän.

Men han tycker att jag har för många böcker och skor.

Alldeles för många. Han undrar var han ska få plats.

Idag fick jag ett par nya. Det var efter att jag lovat
att inte köpa fler på ganska så länge.

Vi har runt 20 lådor med böcker i sovrummet...
(Jag lovade att inte köpa fler förrän vi fått upp bokhyllor
på väggarna i vår nya lägenhet.)

...och några i vardagsrummet.
Så köpte jag en låda med böcker på loppis i somras med
en massa svenska klassiker (och du.. två av dem var ju till dig). Och just det.
Det var den där stapeln med 12 pocketböcker också.
Men du gillade ju Virdborgs "Försvinnarna"!

Men nu har jag lösningen: älskling du får plats i städskrubben.

Korso, my friend!

Jag upptäckte idag att Kjell Rilbe som givit ut Korso hade skrivit om mig på Korso-siten.
Ett stort ögonblick må jag säga!

Jag ska kämpa på. Och verkligen lägga krut på flätning. Bra tips!
Jag älskar Korso.
Jag älskar att vinna. Och det ska jag se till att göra nästa gång.

M.. Watch out!

Om man har någon som helst intresse för ord och språk är det ett helt fantastiskt spel. Och jag kan verkligen rekommendera det till alla.

De söta smaken av seger är ljuvlig.

Nyfiken i en strut

har gjort sitt inträde. Äntligen. Nu ska det tjatas om presenter här. Jag älskar att veta vad som finns i presenterna och att han inte vet men desperat vill ta reda på vad det är.

M:s bror har varit på besök. De spelade wii. M förlorade. Jag njöt. Han svor. Jag njöt mer.
Sen skyllde han på att han var trött i ryggen, att P satt för nära när han spelade samt att min fot låg något för nära hans. Vet ej vad foten hade med saken att göra med tanke på att man spelar med händerna. Det är dock en njutning att se.

M:s bästa stunder i livet är nog
1 när hans dotter föddes
2 när han vinner över sina arbetskamrater och får skända dem verbalt. (de hatar honom.)
3 när han vinner i sten, sax och påse
4 när han vinner över mig i vad som helst
5 när han träffade mig

The King lives!

Nu har jag läst lite om black metal och trans-kulturen. Har inte haft någon vidare inblick i det hela tidigare men nu är jag snäppet mer bevandrad. Black metal får blir ett senare ämne... för där finns mycket att fördjupa sig i. Vilka människor, vilka texter, vilken galenskap!

Men... Elvismen.
Smaka på det.
Elvismen.

Det är religionen grundad på Elvis död och leverne. I främst USA finns det mängder med människor som tror att Elvis var ett sändebud från Gud och enligt författaren (Thomas Bossius) till boken jag läst så placeras han inom "den kristna ramen -//- med en dignitet liggande mittemellan Jesus och änglarna". Vissa av de troende elvisterna menar att Elvis gripit in och hjälpt dem eller helat dem i problematiska situationer.

"Vidare vallfärdar man en gång om året till Elvis forna hem Graceland, man iakttar vissa helgdagar, och det håller på att bildas kanoniska skrifter, föreställningar och liturgier kring gudstjänsterna" [Bossius 2003].

Det är så fantastiskt fascinerande med den typen av små religiösa grupper.
Och det verkar ju helt vansinnigt galet vid en första anblick. Och så är det ändå detta att det inte är mer otroligt än att Jesus gick på vattnet. Rent personligt kan ju ju genast säga att Elivs haft en långt större inverkan på mitt liv än vad Jesus eller Gud någonsin haft eller kommer att ha.


Min bästa Elvis!

Och här är några andra som också gillar Elvis! Och här med!
Här är de 12 bevisen för att Elvis och Jesus är detsamma.

Jag såg en dokumentär i ämnet som gått på SVT för ett antal år sedan (kanske närmre tio år sedan) och om nån vet hur man får tag på den... let me know!

Dagens

Pyssel: spraya stäpplök silvrig. Mina finaste fåglar: I love you.

Nagellack: avflagnat orange/bajsbrunt.

Sockar: Vanheden.
Utstyrsel: det närmsta jag kom pyjamas i bekvämlighet.

Jag har funderat lite nu

och kommit fram till att jag hjärtligt och innerligt hatar Robert Gustafsson.
OCKSÅ HANS JÄVLA DIALEKTER. SLUTA PRATA DIALEKTER! KOM ALDRIG IN I MIN TV IGEN FÖR DÅ SLÅR JAG SÖNDER DEN.

My love love love love love love will not let you down.

Med dejlig chokolade och kager till.

Jag har nu ägnat kvällen åt att äta cashewnötter, läsa om Black metal (oh my vad det är roligt faktiskt..) och nu har jag slagit in presenter till min älskling. Han fyller år på lördag. Han vill inte prata om det - kan inte bärga sig när han tänker på presenterna (okej, det där är inte sant... han är trött på att prata om det för att jag tjatar som bara människor som regredierat till 5 år kan). Och jag. Inte jag heller. Jag vill säga det nu direkt vad det är eftersom jag är så äckligt skitnöjd med den ena presenten. Troligtvis är jag mer exalterad och spänd inför den förestående födelsedagen än vad han är.

Eventuellt får han öppna skiten ikväll.
Eller nej det får han inte.
En dag har han i alla fall fått ta ledigt för att vi ska kunna genomföra denna lilla utflykt i herrens hage.

Bara 3 dagar kvar. Räknar bara onsdag, torsdag och fredag. Stryker idag nu. Vi får gå upp i ottan också så att han kan få öppna nån gång. Så har han önskat halloumi-mackor deluxe till frukost - kommer att fördröja presentöppningen eftersom de tar en stund att göra. Nej. Inga halloumimackor. Det blir te och knäckebröd.

Klassiskt,

sett så är det så att en kvinna som klär sig i traditionellt manligt kodade kläder klär "upp sig". I meningen status. Tänk kostym (och i förlängningen dräkt), tidigare även byxor (men de är ju idag tämligen oladdade ur en könsmässig synpunkt) osv.

Medan en man som klär sig i traditionellt kvinnligt kodade kläder klär "ner sig". I meningen status. Tänk klänning, kjol osv. En man i klänning får inte någon pondus som väl kan bli effekten av att en kvinna tar på sig en kostym. Tänk bara på de otaliga tråkiga humorsketcher man sett där själva huvudpoängen är att en man har en klänning på sig (kanske en av de tråkigaste humorformerna någonsin där Robert Gustafsson är en av de värsta syndarna).

Samma sak kan, om man väljer att se på sin omvärld med lite sociologiska ögon, gälla även rosa och blått. Det är inget underligt med att man klär en flicka i blått, grönt, svart osv. Medan en pojke som kläs i något från flickavdelningen plötsligt blir en mycket iögonfallande pojke.

Så konstig är vår lilla värld.

"Barbie må vara världens mest framgångsrika tonåring, men hon kan inte stå på egna ben."

Krister Svensson - Forskar i hur barn skapar sin identitet.

Jag har varit inne på Englas blogg några gånger och hon har klätt upp sin dotter i rosa till tänderna. Hon gör naturligtvis som hon vill. Rent allmänt verkar det gå mer och mer åt det hållet. Eller inte ens gå mot det hållet utan snarare att det är där vi står nu. Igen. Som så många gånger förr. Att det är viktigt att signalera för omvärlden vilket kön det är på barnet. Det får inte finnas några tveksamheter.

M (en vän) berättade att hennes brorsson hade haft röda kläder på sig och alla hade genast gett uttryck för hur gullig den lilla flickan var. Jag vet inte hur det blev men jag kan väl tänka mig att det blir på gränsen till genant då för den personen som säger det. Liksom "oj förlåt jag såg inte att det var en pojke men nu ser jag det. han är jättemanlig. inte bögig alls (för det är ju det det betyder när någon misstar någon av det manliga könet för en tjej)". Att de där färgkoderna sitter hårt blir ganska uppenbart.

Det är naturligtvis ingenting fel på rosa överhuvudtaget. Det är ju förväntningarna det handlar om. Vilka saker som förknippas med det rosa och prinsessemotiven på alla flickors kläder.

Jag lämnade en kommentar på Englas blogg där jag skrev att det är tråkigt att se hur det tagit så många kliv tillbaka när det gäller hur man klär sina barn, och då strömmar genast hennes läsare till försvar. Man ska få dressa flickan och hennes rum helt i rosa om man vill. Ingen av dem verkar reflektera över vad det är de egentligen skriver när de säger att hennes flicka ser ut som en docka. En docka är ju ett dött ting. Något oförargligt gulligt passivt. Och de vill såklart inget ont när de säger att man får klä sina barn som man vill. Man får ju det! Frågan är väl bara varför det bara är flickor som draperas i den ofarligaste färgen i världen.

Att tro att flickorna leker prinsesselekar för att de själva vill det och inte på grund av någon annan påverkan är bara rent nonsens.

Jag köpte Kenta och Barbisarna av Pija Lindenbaum till min bonusdotter häromåret. Hon kunde inte förstå att Kenta var en pojke. Det var en tjej punkt slut. Hon kunde helt enkelt inte ta in möjligheten att det var en pojke som lekte med de där dockorna. Och då är vi i vårt hem ändå väldigt noga med att hon ska få en stor världsbild där hon får möjlighet att leka med alla möjliga saker. För det är viktigt för barn att få leka med mer än en sorts saker. På samma sätt tycker jag att det är helt vansinnigt att se hur bekantas pojkar bara leker Star Wars-lekar. Jag förstår inte hur man som förälder kan välja att uppmuntra den ingrottningen i en form av leksaker. Som jag ser det är det av alla största vikt för fantasin, empatin, självförtroendet och jämställdheten att man får leka med olika saker under sin uppväxt. Och som vuxen är det viktigt att uppmuntra barnen att leka med olika leksaker och engagera sig i deras lekar. Vem vill ha ett barn som tror att bara halva världen är deras?

Kan man inte se vad det är för förväntningar man förmedlar till en flicka som ständigt får höra hur gullig hon är, hur duktig hon är, hur söt som en docka hon är och inte att hon är tuff, smart, rolig, driftig? Och tvärtom. Pojkar skulle behöva få höra att de är söta och snälla de med. Att andra saker än att vara en liten tuffing är viktiga.

Prinsesseleksaker och lekar kan inte lära någon att bli aktiv. En prinsessa är vacker, tillmötesgående och väntar på prinsen. Jag har hört att det kommit någon bok där man försöker ge en annan bild av prinsessor där de är driftiga och jagar iväg drakar osv Men jag förstår inte varför det är så viktigt att hålla fast vid prinsessetemat? Tror man inte att flickor kan intressera sig för något om det inte är inlindat i rosa fluff? Man vägrar göra avkall på prinsessegrejen och försöker istället ladda om temat med aktiva konnotationer. Men går det överhuvudtaget? Är inte PRINSESSAN själva sinnebilden av något passivt, vackert (där ytan är det som är själva personens substans) och där själva målet för existensen är att den där prinsen ska komma och fullborda det heterosexuella lilla spelet.

Så går vi in på Zara en dag för att vi ska köpa en jacka till vår tjej. Vi hittar en snygg grön parkasliknande jacka på flickavdelningen. Skorna finner vi på pojkavdelningen eftersom de inte riktigt brytt sig om att ha några riktiga höstskor på flickavdelningen. Där har de i stället ballerinaskor - är det inte lite för kallt för det nu? Eller är det meningen att de bara ska trippa runt inomhus - de gulliga små flickorna? Nu är ju detta skitsamma för oss egentligen eftersom vi alltid brukar kolla både pojk- och flickavdelningen för att hitta de snyggaste och bästa plaggen till extrakiddot. Jag kan överhuvudtaget inte förstå själva syftet med att så tydligt dela upp klädavdelningarna. På ett par snygga kängor som hon själv hittade (på pojkavdelningen) hade man för säkerthets skull skrivit på lappen att det var "boys" som gällde. Varför gör man det? Det är så otroligt idiotiskt så jag vet inte ens vad jag ska säga om det.

Fuck. Det här ämnet gör mig så upprörd att jag skulle kunna skriva en hel bibel om det.

Största tacket går till Nina Björk och hennes "Under det rosa täcket" som en dag på gymnasiet på allvar öppnade mina ögon för vad heteronormativitet och könsbegränsningar kan göra med en individ och samhället. Säg den feminist i 20-30-årsåldern som inte en gång började med hennes bok en gång. Den var den perfekta ingången då. Så kanske att Englas läsare skulle ta och slänga ner den i korgen nästa gången de nätshoppar. Och inse faran med att uppfostra en liten prinsessa.

A pedestal is as much a prison as any small, confined place - Gloria Steinem.

Nä,

det kunde vi inte för nu är mina förkylningsblåsor tillbaka.

Hångel: avblåst.

"Där kom den... äntligen!"

M lyckas äntligen dra ut det där hårstrået i näsan. Han håller upp det mot lampan och utbrister "den där har gäckat mig..".

Vad ska det betyda? Vem blir gäckad av ett hårstrå i näsan?
Jaja. Nu har i alla fall förkylningsblåsorna lagt sig. Så nu kan vi hångla som folk igen.

Att pimpa en lägenhet.

Vi är mitt i renoveringen från Sodom. Här ser rent ut sagt för jävligt ut.
Vi pratar om vårt framtida vackra hem och hur fint vi ska göra. Saker vi ska köpa.

M- Ja, sjyssta och snygga grejor. Vi ska verkligen pimpa här. Jag kan tänka mig att köpa en snygg lampa och ett playstation.

Låter som ett hem för Residence att porträttera.

Snillen spekulerar.

J-Vi kan ju ta fram mormors och morfars gamla badenbaden-stolar och ligga och läsa i sommar...
M- Ja, det kan vi ju göra!

M- Badenbaden... jaha! [upphetsat] är det efter Baden-Meinhofligan?
J- ???
J- Moahahahahahaha
M- ???
J- BadeN-Meinhofligan?
M- Ja?
J- Är det BaadeR-Meinhof du syftar på nu?
M- Jaha. BadeR?
J- Eller så är det efter den tyska kurorten Baden-Baden.

Scent of a woman.

Läser hos en av mina favoriter att det uppfunnits en binda med kamomilldoft.

Ja var ska man börja.

Fittan. Den är ju naturligtvis en helt fantastisk skapelse.
Den är ett könsorgan.
Den luktar inte kamomill av naturliga skäl.
Och det naturliga skälet till det är att det är en kroppsdel.
Kroppsdelar doftar inte kamomill.
Eftersom kroppsdelar inte är örter.

Så.
Släpp fittan lös det är 2008.

Driv ut naturen med en duga - den kommer alltid tillbaka.

Vi gick först på Naturhistoriska muséet.

Gula bollen på väggen. Varför? Ingen vet.

Elefantörat.Nu har vi hamnat på bästa avdelningen. Förevigar mig själv.

Sammanväxta kalvar (note to self: boka själasessioner hos lokala psykologen)

Vad är det med det här? Jag älskar den här montern?

Note to self II: When in Berlin nästa gång; besök medicinhistoriska.

Nödutgång. Kolla snygga skuggan!

Min älskling vägrar fotas.

Fostrets utveckling. Mycket obehagligt. Och vackert. Och fascinerande.
Där i det som ser ut som en manet ligger det som snart är en människa.
Jag blir religiös i en högst naturvetenskaplig mening. Livet är så fint. För det tar slut.

Sen gick vi på något helt onaturligt, som vore det andra naturligt, improesi. Om man någonsin läst bra poesi är det här som att tvingas lyssna på Lili och Sussi (som toge de sig själva på allvar) i ett år.


Resultat på Improesi: ca 4 öl var. Och ett glas rödvin. Det är ju kultur det här. Trots allt. (För de oroliga: nej, barnet var inte med på spektaklet.)

Horatius. Inte han i CSI utan den smarte från 65 f.kr.

Blood on the tracks.

Jag vaknar. Med huvudvärk. Kanske för att vi vid halv 2 inatt bestämde oss för att det var dags för att äntligen öppna den där champagneflaskan som legat på kylning sen den 5 augusti. Så åt vi delikatessostar och drack skumpa till halv 4.

Så går man upp. Och man tror att man som vanligt ska få en fin vegetarisk söndagsmorgon. Så blir det inte. Köttätaren plockar fram sin blodpudding. Sitt bacon. Och frågar sin avkomma om hon också är sugen på blodpudding. Det är hon tydligen... "mmmm blodpudding blodpudding blodpudding".

Så får jag äta mina små mackor och mitt kaffe ackompanjerat av blod och dött djur-lukt samt åskåda de två barbarernas splatterfilmer till tallrikar. En bra början på dagen.

Och sen...

höll jag honom i handen när vi såg The Strangers eftersom han tyckte att den var så läskig.

Jaha, där ser man.

M slår över till kanal 4+ för att låta "Beck - Moneyman" gå i bakgrunden. En film han troligtvis sett ett antal gånger tidigare med tanke på de otaliga gånger 4:an vevar de filmer de samproducerar.

M- Persbrandt är bra i denna!
J- Skämtar du nu eller?
M - Nej, han är skitbra...
J - Hmmm.... jaha...
M - Sista scenen är så jävla bra! [okej han har sett den minst två gånger tidigare]
J -Varför det?
M -Han stoppar in en tvål i munnen på en snubbe och gör en skenavrättning.
J - Okej...
M -Ja, en sån som man velat göra några gånger.
J - ?

[Jag bestämmer mig för att sova en stund i stället och lämna galningen åt sig själv och sin skenavrättningsfantasi].

Av himlen sänd.

Aftamed är tålig och god,
Aftamed är inte sårande,
inte ond och inte svidande.
Den är inte en förkylningsblåsans vän, inte självisk
den brusar inte upp.
Den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i smärtan på din tunga,
men gläds med lindringen.
Allt lindrar den, allt läker den,
allt ordnar den, allt bär den.
Men nu består glädje, smärtfrihet och Aftamed, dessa tre
och störst av dem är Aftameden.

Stort tack till Apoteket som bistod min plågade pojkväns tunga med denna himlagåva. Nu kan vi äntligen finna andra samtalsämnen än sådana om förkylningsblåsor och sår på tungan. Tack även till Paulus för inspirationen till mitt Apotekarbrev.

It is such a secret place, the land of tears.

Det är underbart att vakna halv 12 och inse att ens sängkamrat tagit hand om all tvätt själv. Det enda jag behövt göra denna morgon är att torka ett stycke 4-årig rumpa efter toabesök. Sen var det sömn igen. Jag sov rakt igenom sekvensen när extrakiddot hällde ut en back leksaker i sängen samt använde alla saker i sin läkarväska att peta mig i ansiktet med.

Nu ska vi gå och bättra på vårt gemensamma kulturella kapital genom att se "Lilla spöket Laban - världens snällaste spöke" på bio. Kan mycket väl bli en intressant upplevelse med tanke på 4-åringens skrala biovana.

Om vi hinner vill säga. Mannen med tvättkorgen sitter nämligen och scannar nätet på artiklar om förkylningsblåsor. Tydligen har han nått det stadium i sjukdomen där han "bara vill lägga sig ner och lipa". Ja, detta kan i sanning bli en helt underbar eftermiddag!

Det är svårt att säga hur det gick till men plötsligt utbrister the laundryman "herre gud... vad är crohns..." (eehhhh tror inte att det är en kronisk tarmsjukdom han fått även om hans blåsor PÅ TUNGAN gör jätteont).
Antoine de Saint-Exupery - Den lille prinsen

It is a cliche that most cliches are true, but then like most cliches, that cliche is untrue.

Så här såg min shoppinglista ut idag.

Stephen Fry är mannen bakom citatet.

Without music life would be a mistake.

Igår var det öl på Publik. Det var fint det.
Jag hörde i Mitt i musiken i P2 att en italiensk konsertviolinist vid namn Matteo Fedeli beviljats vapenlicens. För att kunna vakta sin stradivarius. Värde: 75 miljoner. Han anser sig behöva en Smith & Wesson Magnum för att kunna försvara sin älskling som han turnerar runt i Italien med.
Låter vansinnigt. 75 miljoner. I alla fall. Vackert låter det.

So far as I can remember, there is not one word in the gospels in praise of intelligence.

Bertrand Russell sa det. Den här ska jag se. Kommer bli som ljuv musik för mina ateistiska små öron.

If there's no chocolate in heaven, I'm not going.

Jag lyssnade på Barnen i P1 tidigare. Någon ringde in och frågade varför barn slänger saker på marken. Saker som godispapper och så. Barnpanelen förklarade att ibland är det helt enkelt för långt till papperskorgen. Exempelvis om man hunnit gå några meter förbi den. Då orkar man bara inte.

Det tas upp några andra frågor som de svarar så fint och klokt och miljömedvetet på (blir alldeles imponerad av de små liven). Sedan kommer det ett mail till studion där någon frågar om man inte kan stoppa godispappret i fickan tills man kommer till en papperskorg. Det tycker programledaren låter som en bra idé och undrar lite vad barnen säger om det. Tydligen håller de inte alls med. En flicka säger:

-Men ibland är det stora saker. Benet kan ta skada.

(???????)

Mein Gott!

M kommer hem. Tomhänt. Inga vinflaskor i sikte. Hej Massage 1 timme om dagen i en vecka.
Han pussar mig och sedan kommer det, och jag vet att det ska komma

-Jag har så ont.
-Jaha.
-Mina förkylningsblåsor är värre än någonsin!
-Det är tredje kvällen du säger det nu...
-Ja men det är mycket värre nu. Titta [han sträcker ut tungan och närmar sig hotfullt]
-tss.. du tyckte inte så synd om mig när jag hade förkylningsblåsor...
-Jo. Men mina är värre. Större. Som blåsor på foten. [Han sträcker ut tungan igen och vädjar om att jag ska titta på den.]
-Jaha. Jaja.

Den ljuvliga och varma sympati jag visat hans sargade tunga den senaste veckan väger dock inte tillräckligt tungt. Så han ringer sin mamma. Frågar hur det är med henne. Och sen kommer det:

-Alltså jag har såna förkylningsblåsor. Det är för jävligt. Så jävla jobbigt.

Uppdatering:
M får även tala med sin far. Och det ha säger är att jag tycker att han sjåpar sig men sen kommer det "men jag har så jävla ont". Allvarligt talat. Hur ont kan det göra? Vad är det jämförbart med? Att skrapa sig på knäna? Slå i foten i ett bordsben? Kapa foten med en yxa?

Åh herre gud. Sen avslutar han samtalet med "nä, jag får väl badda tungan".

Helge Skoog.

Nu har jag inte sett "Halv 8 hos mig" i 4:an men efter att ha läst Johanna ("..Helge Skoog. Denne gigant! Hans röst är som sval vichysoisse i mina 70-talistöron") Hagströms tv-krönika i dagens GP blir jag nog tvungen. Helge Skoog (tydligen programmets ciceron och kommentator). Vilken man. I första programmet hade värden för middagen varit i mataffären och botaniserat bland servetterna. Helges kommentar på detta var:

"Jo jag tackar. Royal Collection. Pappersservetternas Prada!"

Soul meets soul on lovers´ lips.

Som Percy Shelley så vackert uttryckte det hela.
Jag och M har en sång som vi älskar som är vår. Jag vet inte varför det blev den. Troligtvis för att det är den enda vi dansat till. Ja... dansa och dansa. Vi vaggade fram och tillbaka runt runt runt till vi mådde illa och fick sätta oss och titta på tv i stället. I vilket fall som helst så är det Okkervil rivers' "Red" som är the shit för oss.

Här är ursprungstexten:
Red is my favorite color, red like your mother's eyes after awhile of crying about how you don't love her. She says "I know I don't deserve supervised sight of her, but each day becomes a blur without my daughter." Fall is my favorite season, like falling to reasoning why you crashed from on high. She says "Why is my life so uneven, and what have I done right but given you your life if after I led you on into that bar room?" "Yes" is my favorite answer. I took a dancer home, she felt so alone. We stayed up all night in the kitchen doing my dishes, on and on until the dawn. She said "I know it's easy to have me, but I have seen some things that I can't even tell to my family pictures," and "I'm full of fictions and fucking addictions" and "I miss my mother." She'll never know I could never forget her. If I could write her a letter, I'd try with every line to say "She still remembers your touch. And I know that it's not much, but you still haven't lost

Och här är googles fantastiska översättning och det är sjukt att ha den här som sin kärlekssång:
Rött är min favoritfärg, röd som din mors ögon efter en stund av gråt om hur du inte älskar henne. Hon säger "Jag vet att jag inte förtjänarövervakas bort henne, men varje dag blir ett Blur utan min dotter. "Fall är min favorit säsongen, som föll till motivering varför du kraschat från höjden. Hon säger "Varför är mitt liv så ojämn, och vad har jag gjort rätt men med tanke på dig ditt liv om efter att jag ledde dig på till att bar" Ja "är min favorit svar. Jag tog en dansare hem, hon kände sig så ensam. Vi stannade upp allanatt i köket gör mitt rätter, om och om tills gryningen. Hon sa "Jag vet att det är lätt att ha mig, men jag har sett en del saker som jag kan inte ens berätta för min familj bilder "och"Jag är full av fictions och jävla missbruk "och" Jag saknar min mamma. "Hon ska vet aldrig jag skulle aldrig glömma henne. Om jag kunde skriver hon ett brev, jag skulle försöka med alla linjer till säga "hon fortfarande kommer ihåg din kontakt. Och jag vet att det inte är mycket, men du har fortfarande inte förlorat.

I like best the wine drunk at the cost of others.

I kväll ska min man på vinpoker. De ska inte dricka vin och spela poker utan de ska spela poker OM vin. Låter ju fint det där (om än fruktansvärt tråkigt). Kommer han hem utan vinflaskor kommer han inte in bestämde vi. Sen ändrade vi det till att han kommer in om han masserar mig oavsett om han bärgat några flaskor eller ej. Bra deal. Eventuellt gör vi så här:

Vid vinst av vin: massage i 30 minuter.
Vid noll vinst av vin: massage i 1h a 7 dagar.

Tack till Diogenes av den kyniska skolan för det vackra citatet.

Guldrumpan.

M har just vaknat efter en liten tupplur på soffan. Jag och extrakiddot (snart 4 år) har tittat på Pippi och hon har ätit lite efterrätt.
En halvtimme tidigare har hon rullat runt i soffan och skrämt sig själv halvt ihjäl av sin egen prutt. Det är dags att sova. Men först ska viktiga ämnen avhandlas.

-Luktar jag prutt?
-Nej.

Extrakiddot tar av sig kläderna och sticker fram rumpan.

-Lukta på min rumpa!
-Nej.
-Jo. Lukta på min rumpa!
-Nej.
-Jo... den är inte farlig...


-Har jag en guldrumpa?
-mm
-Tänkte jag väl.

Jag sänder ut en varning.

Se inte Righteous kill. Gör det bara inte. Vi har inte ens sett färdigt den men jag var kräkmätt på den efter första fem minutrarna. Det är mer skrattretande än spännande att se de två gubbstruttarna Al Pacino och Robert de Niro spela två tuffa poliser. De niro får dessutom ligga hur mycket som helst med en ca 30 år yngre kvinna. De niro och Pacino borde spela något de passar som idag = pensionärer. Det är lite såndär Woody Allen-varning på spektaklet. De niro sa nog att han inte ville vara med om han inte fick tafsa på en alldeles för ung kvinna i varannan scen.

Nä. Usch. Ska man se en fin film om attraktion med stor åldersskillnad ska man se The Mother. Nu handlar ju inte Righteous kill om attraktion direkt (utan mer om en gamling som vill vara en rättsskipande badass vilket är lite problematiskt eftersom det enda man ser när man ser De niro idag är ett flinande tjockt ansikte som sålt sin själ tusen gånger om i och med att han gjort runt en triljard dåliga filmer de senaste åren) men ändå. Se The Mother. Mycket fin film. Älskar den.

Mariebergs kyrkogård.

To put meaning in one's life

may end in madness,

But life without meaning is the torture

of restlessness and vague desire

It is a boat

longing for the sea

and yet afraid.

Edgar Lee Masters "George Gray" i Spoon River Anthology.

Your love's comin down like rain.

Ska ut och plocka löv innan de regnar bort.

Vi går på promenaden.

I morse fick jag för mig att jag skulle promenera med mannen till hans arbete och sen hem igen. Jag insåg när jag vaknade andra gången att det var ett dumt beslut. Det hördes och kändes i huvudet att det skulle bli regn. Men vi gick i alla fall och det var väldigt trevligt med lite frisk luft tidigt på morgonen.

Tog på de smartaste regnskorna.

Så här ska det se ut från nu till april. Grått grått grått. Nä förresten.
Sen försvinner ju de fina röda löven.

Göteborg i sin rätta kostym. Regn och blåst.
Hemma igen. Inte ens rökarna är ute. Och de sitter alltid där nere annars.

Nä,

det här håller inte. Jag går och lägger mig. Det är för grått för att var vaken. Det bästa man kan göra nu är att lyssna på radio under täcket.

Klättra klättra!

Läskigaste ordet:

baneman.

Vi gick på Bangatan och där HAR ju folk blivit mördade. Att möta sina baneman på Bangatan.. huvaligen.

Lite ledighet.

Efter gårdsstädning och sömn i soffan åker vi på middag

och ser finaste gatukonsten.

Söndagens outfit på K-rauta: hink på huvudet. Snygg. Användbar. Billig.

M går loss bland slippapperna.

Vi åker till Maxi och handlar laxpytt.

Jag får ställa bilen i parkeringshuset. Fotar fina kyrkan på vägen hem.
En full man undrar vad det är för sorts kyrka och ber sedan om förlåtelse och går (?).

Intressanta grejor minsann!

Finaste höstträdet i Majorna.

Mat mat mat!

Vi spelar Korso och jag vinner!!! Seger!!! Ja!!! Lyckan är total!!!