Driv ut naturen med en duga - den kommer alltid tillbaka.

Vi gick först på Naturhistoriska muséet.

Gula bollen på väggen. Varför? Ingen vet.

Elefantörat.Nu har vi hamnat på bästa avdelningen. Förevigar mig själv.

Sammanväxta kalvar (note to self: boka själasessioner hos lokala psykologen)

Vad är det med det här? Jag älskar den här montern?

Note to self II: When in Berlin nästa gång; besök medicinhistoriska.

Nödutgång. Kolla snygga skuggan!

Min älskling vägrar fotas.

Fostrets utveckling. Mycket obehagligt. Och vackert. Och fascinerande.
Där i det som ser ut som en manet ligger det som snart är en människa.
Jag blir religiös i en högst naturvetenskaplig mening. Livet är så fint. För det tar slut.

Sen gick vi på något helt onaturligt, som vore det andra naturligt, improesi. Om man någonsin läst bra poesi är det här som att tvingas lyssna på Lili och Sussi (som toge de sig själva på allvar) i ett år.


Resultat på Improesi: ca 4 öl var. Och ett glas rödvin. Det är ju kultur det här. Trots allt. (För de oroliga: nej, barnet var inte med på spektaklet.)

Horatius. Inte han i CSI utan den smarte från 65 f.kr.