På tal om ingenting.

Sitter just och läser inför essän jag ska skriva under helgen och påminns då om Beverly Skeggs bok Att bli respektabel: konstruktioner av klass och kön. Jag läste och använde den då jag skulle skriva min c-uppsats i sociologi för några år sedan.

Skeggs har följt 83 arbetarklass-kvinnor i Storbritannien under några år för att undersöka femininitet i koppling till klass. Det visar sig att det till stor del handlar om respektabilitet. Alltså: de som tillhör de mindre bemedlade har ett större behov av att uppnå respektabilitet. Flertalet (om inte alla? minns inte just nu) läser en vårdutbildning på gymnasiet och de flesta går inte vidare till någon högre utbildning. Skeggs har använt sig av deltagande observation och man får en väldigt djup och bra inblick i hur de förhandlar med sig själva och andra om klass, femininitet och respektabilitet. En arbetarklasskvinna kan inte klä sig i något utmanande eller "white-trashigt" för då har hon ingen chans att få respekt - detsamma gäller inte riktigt för kvinnor ur högre klasser (även om det naturligtvis fortfarande finns sociala koder och regler för vad som är passande). De här kvinnorna som Skeggs talar med är extremt medvetna om vad de bör ha för intressen, hur de ska prata, hur de ska klä sig, vem de kan vara tillsammans med, hur de ska inreda sitt hem och så vidare.

Just respektabiliteten blev också väldigt användbar i den uppsats jag skrev som handlade om kvinnors upplevelser av rädsla. Studien inriktade sig inte på en specifik sorts rädsla men det visade sig, föga förvånande kanske, att den rädsla som de flesta upplevde (och samtliga som vi intervjuade var också vana vid att känna sig rädda i vissa miljöer och hade utvecklat olika strategier för att hålla den rädslan i schack) var i koppling till kroppslig sårbarhet. Samtliga kvinnorna hade en rädsla för sexuellt våld (symboliskt såväl som kroppsligt) och hade funderat igenom sin klädsel innan de gick hemifrån, det var mestadels i offentlig miljö samt när det blivit mörkt som de upplevde rädsla - även om den också kunde komma vilken annan tid på dygnet som helst. Någon av dem sa att de kunde stå på en klubb i sin korta kjol och tunna strumpbyxor och tänka "fan jag ska ju gå hem också". De gjorde alla någon form av riskbedömning när de skulle gå hem på nätter, var de kunde gå, hur de skulle stå, hur de skulle rikta blicken osv. Ingen av dem ändrade sin klädsel för den sakens skull, de gick inte heller och tänkte "åh nej jag riskerar att bli våldtagen på vägen hem" men ganska uppenbart fanns det någonstans i deras huvuden en medvetenhet om den "risk" ens kropp innebär bara genom att vara en kvinnas kropp. I ganska stor mån finns det en koppling mellan respektabilitet och klädsel. Detta var de ytterst medvetna om. Och det är sorgligt. För man får klä sig hur fan man vill. Och ändå åtnjuta exakt samma respekt som vore dam (hej Gerd Brantenberg!) klädd i en nunnedräkt (eller ska jag kanske säga: som vore hon en man).

I alla fall: Läs den! Rekommenderas å det varmaste.