Det värsta av allt.

När man ska ringa någon okänd person och prata. Eller. När man ska ringa någon vem som helst. Jag vet inte vad det är med mig och telefoner men jag verkligen avskyr att prata i dem.

Så skriver jag ett manus när jag nu tvunget ska ringa till föreningens fastighetsskötare (jag trodde jag skulle slippa det när jag har en kille "som verkligen inte har några problem med att prata i telefon eftersom jag ringer så mycket i jobbet") för att jag ska komma ihåg att fråga om:

1. Om det finns någon speciell elektriker de använder i föreningen?
2. Vart man ska ringa (herre gud... det kan bli ett telefonsamtal till) om man vill låna övernattningsrummet.

Och nu... as I write... får jag reda på att man kan MAILA honom istället. Maila eller ringa - ingen svår nöt att knäcka. Ord på pränt går ständigt före tal.

MSN-dia/mono-logen med telefonproffset:
Jag: Han svarade inte. Telefonsvar bara.
M: ok lämnade du mess?
M: har du tid att maila honom annars?
M: det funkar lika bra
M: puss så länge

Eeehhhh.... puss så länge? Puss från en sadist som låter mig sitta och skriva manus för att ringa, som är det jobbigaste jag vet och han vet det, till en fastighetsskötare? Jaja.

Så jag ringer, och det var långt innan jag fick reda på att man kunde maila, och det enda som händer är: "Du har kommit till ??? Förening. Lämna ett meddelande". Och det skulle jag aldrig i livet göra. Då sitter jag hellre med den ryska rouletten att ringa och ringa tills det svarar. Samma isande skräck och krampfast tag med kritvita knogar runt den fula sladdlösa telefonen varje gång. Samma lättnad varje gång telefonsvaret går igång. Herre jesus vilken lättnad det är.

Dagens sämsta: Ringa tvångssamtal.
Dagens sämsta II: När ca 150 foton försvann eftersom min dator hängde sig när jag förde över dem. Grattis.
Dagens sämsta III: Att man inte kan maila alla man vill något.