Mein Gott!

M kommer hem. Tomhänt. Inga vinflaskor i sikte. Hej Massage 1 timme om dagen i en vecka.
Han pussar mig och sedan kommer det, och jag vet att det ska komma

-Jag har så ont.
-Jaha.
-Mina förkylningsblåsor är värre än någonsin!
-Det är tredje kvällen du säger det nu...
-Ja men det är mycket värre nu. Titta [han sträcker ut tungan och närmar sig hotfullt]
-tss.. du tyckte inte så synd om mig när jag hade förkylningsblåsor...
-Jo. Men mina är värre. Större. Som blåsor på foten. [Han sträcker ut tungan igen och vädjar om att jag ska titta på den.]
-Jaha. Jaja.

Den ljuvliga och varma sympati jag visat hans sargade tunga den senaste veckan väger dock inte tillräckligt tungt. Så han ringer sin mamma. Frågar hur det är med henne. Och sen kommer det:

-Alltså jag har såna förkylningsblåsor. Det är för jävligt. Så jävla jobbigt.

Uppdatering:
M får även tala med sin far. Och det ha säger är att jag tycker att han sjåpar sig men sen kommer det "men jag har så jävla ont". Allvarligt talat. Hur ont kan det göra? Vad är det jämförbart med? Att skrapa sig på knäna? Slå i foten i ett bordsben? Kapa foten med en yxa?

Åh herre gud. Sen avslutar han samtalet med "nä, jag får väl badda tungan".