Ett av de sorgligaste brev jag vet:

(Ur: Brev - Stig Dagerman)
Det här är sista brevet i boken som innehåller Dagermans brevväxling med vänner, kära, bokförläggare och andra.

TILL INGA LANDGRÉ

20/10 1954

Ja min vän

du har så rätt - natten mellan måndagen och tisdagen var svår. Jag hade stor lust att dö. Hur kan det kännas ända till dig? Kanske månen för vår smärta vidare till dem vi håller av. Tack för ditt brev. Det kom som en stor tröst.
Nu är allting mycket bättre, även om det inte är särskilt bra.
På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skall öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala, inte läsa. Jag känner mig utanför hela spelet. När jag är tillsammans med människor måste jag tvinga mig att lyssna till vad de säger för att kunna le på det rätta ställena. Och själv har jag ingenting att säga någon människa. Jo dig, tydligen.
När jag läste i "Stäppvargen" sist slog det mig att där har jag en släkting. Liksom han tillhör jag självmördarnas släkte, d.v.s., inte de som nödvändigtvis tar livet av sig men som alltid har döden vid sin sida för säkerhets skull, att tala med, att hoppas på. Jag vet inte varför jag lever. Jag ser inget slut på den här anhopningen av dumma dagar.
Kan du se en mening?
Vad jag är glad att du har det bra. Jag lovar att inte hålla dig vaken någon mer natt på din turné! Men tänk på mig ibland. Det behöver jag.
Den gudomliga kärleken? Det är väl den som ska göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att han gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i. Jag tror att du har.
Så, lev nu väl och oroa dig för ingenting. Och kom snart hem.
Stig
P.S. Jag bor på Inn åtminstone någon vecka till.

Två veckor senare, den 4 november, gasade Dagerman ihjäl sig i sin bil.