Näsflöjt.

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit extremt ljudkänslig.

Jag tål inte ljudet som uppstår när hud möter "torrt" trä. Alltså trä som känns torrt och strävt i handen (det tål jag inte heller.. känslan av torrt trä - har tejpat alla slevar, penslar och min far har lackat min brödkavel). Jag tål inte människor som smaskar tuggummi. När jag hör dylika ljud är det som att jag kommer sprängas. Det byggs upp en överjordisk vrede inom mig över de här ljuden.

Det värsta ljudet är dock: den ljudande näsan.
Alltså näsor som är tilltäppta av snor och visslar alternativt väser.

Min far har alltid lidit (även om han själv kanske inte skulle klassa det som att lida) av visslande näsa. När jag var yngre fick jag sitta och hålla för örat som var närmst honom när vi tittade på TV samt höja volymen till oanständiga nivåer. Senare eskalerade min ljudkänslighet och jag fick sitta och lyssna på min freestyle samtidigt som vi tittade på TV. Det har inte gått över.

I dag, denna sorgens dag, sitter jag i min egen soffa. Med min egen kille.

SOM PLÖTSLIGT FÅTT EN VÄSANDE NÄSA!!!
Och inte vilken väsande näsa som helst utan den som väser högst av alla näsor i hela Västsverige (minst).

Vad ska jag göra? Känns inte ok att sitta med ipoden och lyssna på Kraftwerk samtidigt som vi ser en film. Hoppas att den här förbanande nästäppan går över innan jag exploderar och landar med mina kroppsdelar spridda över hela vardagsrummet.