Kroppen.

Jag känner mig så mycket kropp nu.
Det är en märklig känsla.
För det är något annat att känna sig som så mycket kropp på det här sättet.
Den lever sitt eget liv. Den växer och fungerar som den ska. Inte ont någonstans. Och ändå så mycket kropp. Jag känner mig totalt medveten om allting som händer i den och med den.

Det har jag kanske alltid gjort men innan graviditeten var det mer en besatthet av hur den såg ut än hur den kändes. Det är skönt att använda den till något annat än det där. Att den just nu fyller en viktig funktion och att den gör det som behövs för tillfället. Att min hjärna inte sysselsätts så mycket med hur den ser ut utan istället hur den känns.

Tänker lite på att magen skulle behöva bli rund på riktigt innan jag kunde tycka att den var fin. Att när den var platt stirrade jag mig blind på den i skyltfönster och speglar och kritiserade saker som inte fanns där mer än i huvudet.

Så mycket tid man slösar bort på att övervaka kroppen och vara missnöjd när man inte har någon anledning.
Och att man vet hur onödigt det är och ändå inte slutar.
Hur elak man är mot sig själv.
Hur självkritisk.
En så passiv handling som bara skadar.

Det där konstiga när man hör när någon säger något fint om en och sen ändå bara minns alla de fula sakerna man sagt till sig själv istället.

Hur outsägligt tråkigt och onödigt det är att prata om vikt med varandra.
Att gnälla över kroppen inför varandra.
Fästa fokus på något så onödigt.
Få varandra att tänka mer på den egna kroppen och defekterna.
Alltid defekterna.
De påstådda defekterna.



Har vi inte viktigare saker att diskutera?
Är det inte dumt att vara så besatt av kroppen?
Vad kan det förändra?
Ingenting.
Det är bara slöseri med tid och inget händer.

Jag undrar om tjejer/kvinnor är sämst i världen på att få varandra att må bra.
Inte alla.
Men många.
De där tjejklustrerna man ingick i som tonåring till exempel.
Saker som sades som aldrig försvann ur huvudet.


När jag var 11 kunde jag sitta på toaletten och äcklas av mina feta (spinkiga) lår. Var jag än satt tänkte jag alltid på att sitta så låren inte smetades ut mot underlaget. Det är många år att slösa bort på något som ingen annan tänker på att tänka så tills man är 27. Alla andra är fullt upptagna med att granska sina egna kroppar, hålla efter dem, disciplinera dem, jämföra dem (alltid till den egna kroppens nackdel), se vad andra har och inte hitta det hos sig själv också tänker alla så och en massa viktig tid försvinner ut i något alldeles värdelöst meningslöst.