M har skrivit ett inlägg om en hostgubbe på spårvagnen idag.
Sorgligt nog stämmer allt han skriver. Han blir på riktigt galen av hosta.
Jag minns att han i ett flertal mail utbredde sig om hur mycket han avskyr detta ljud innan vi ens hade träffats på riktigt.
Det värsta verkar dock vara just lilla S:ets hosta (som hon kan hosta!). Då blir han helt lila i ansiktet och bara tjatar och tjatar på henne om hon inte kan "vara snäll och vänta med att hosta tills vi kommer hem". När han säger komma hem tror jag att han menar att hon ska sitta ensam i ett annat rum och hosta för att inte störa hans små delikata öron.
Nu ska jag inte säga så mycket om just det eftersom jag själv flippar fullständigt av störande små ljud. Värsta är fortfarande väsningar från näsan. Även snarkningar. Även tandgnissel. ÄVEN ALLA ANDRA STÖRIGA SMÅ SKITJOBBIGA JÄVLA LJUD. Ljud och lukt är mina värsta fiender just nu.Ljud och lukt finns det gott om vart man än går. Speciellt på spårvagnen. Igår stod en ur-göteborgare med bar överkropp och skrek om hur han hållt på med tjack i flera år och sen gav han bort sin tändare som det stod "Punk rock is dead" på till en kille som han just sagt "är du cuban? du är jävligt snygg" till samt givit honom en kram (jag kunde känna hans svett och spritlukt på 6 meters avstånd stackars snygge-killen då som hade sin näsa vid hans armhåla). Sen fnös han genom sin väsande näsa "Punk rock is dead? Äh sug min.... pommesfrites..... hahaha... sug min pommesfrites..".
Liten fråga:
Finns det fler än medelålders män som gladeligen upprepar själva slutklämmen i det de kallar för skämt?
Jag har faktiskt inte, som jag kan komma ihåg, stött på detta fenomen någon annanstans än hos just dessa män. Företrädelsevis de som gillar buskis.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Min pappa är proffs på att dra slutklämmen flera gånger i ett skämt. Klassikern är att dra samma skämt hela jävla tiden. Hans favorit är när han sitter vid köksbordet och tittar ut"det regnar - ute menar jag!" Sen asgarvar han. Ensam. Alla andra suckar.
Min farmor, saligt varde hennes minne, var sämst i världen på att berätta historier. Redan innan hon börjat fnissade hon så man knappt hörde vad hon sa, sen kom ofta ett pekoral till fräckis med slutklämmen "har du mjölkat tjuren?"
Sen satt farmor i en kvart och sa "har du mjölkat tjuren" tio gånger. Och skrattade krystat för att verkligen poängtera att det var det som var roligt.
Men hon var snäll. Jättesnäll.
Hur träffades ni?
När jag var yngre minns jag hur jag hade en jäkligt besvärlig hosta en gång. Och då byggde M upp förakt. Det gick snabbt. När jag hostade ytterligare skrek han "håll käft för helvete!" Sen gnällde han lite över hur jobbigt det var att lyssna på. Jag håller med honom, det är bland det värsta som finns att höra på folk som hostar.
Minnesvärt.
Men hostljud är ju fan råtortyrterror för öronen. Så in i helvetes jobbigt ljud.
jag får också psykbryt på folk som hostar. såpass att jag funderar på att skilja mig varje gång min man är förkyld.
Skicka en kommentar