Riktig kärlek.

Jag läste ut Inger Edelfeldts "Riktig kärlek" på jobbet igår. Den gjorde mig ganska nedslagen eller i alla fall något melankolisk. Alla karaktärerna hade hemligheter, som det ju är, och de flesta kändes ensamma i och med sina tankar. I ingen relation utom en fungerade kommunikationen. Så mot slutet kom en historia om ett par som faktiskt på riktigt kunde se och känna varandra. Det behövdes efter alla ensamma ledsna människors kärlekshistorier av alla de slag. Det var en fin bok. En läsvärd bok om än med skiftande kvalitet i de olika historierna. Men läs den! Några av historierna var lysande knivskarpa.


Nu läser jag Christine Falkenlands "Öde" (en alldeles lysande titel på boken). Falkenlands språk är avundsvärt vackert och jag älskar de ålderdomliga språkinslagen. Hade hon inte varit en så skicklig stilist hade det lätt kunnat bli högtravande med det där bibliska anslaget men nu är det enbart (enbart!) genialiskt.

Jag ville inte ha mig i nutiden, jag ville försvinna in i det gamla,
välkända. Jag väntade mig av framtid ingenting. Jag längtade
hem, det fanns inget hem att längta till. Jag längtade från nu
till då. Till tiden innan aftonbönen tystnade i barnkammaren.

Jag kunde inte resa hem, det fanns ett hus men inte ett hem
att återvända till. Jag var inte välkommen. Far svarade inte på
de enstaka brev jag kastade ut som flaskpost.
Min skuld var verklig. Reträtten avskuren.