Slutet på Drömfakulteten, julavsnittet av The Office när Tim & Dawn dansar, barns eller unga människors dödsannonser, utmattning, när jag läst om eller sett för mycket elände. Jag hade kunnat börja gråta när S:ets kompis J kom hit för kalas men storgråtande fick vända i hallen för att han var allergisk mot katter (vilket han nyligen hade fått reda på - han kan inte heller leka hos sin bästa kompis som har katt). Ensamma barn. När man se de där barnen som står ensamma precis i utkanten av en pladdrande tjattrande hög av glada ungar. Det gör mig sorgsen utan gränser. Det gör mig helt skräckslagen inför tanken på S:ets och Tintins skolgång. De där barnen. Som de kan göra mot varandra. Hur svårt det kan vara för vuxna att ingripa på rätt sätt.
En dag börjde jag nästan gråta när jag tittade på Tintins mini-kånken och tänkte på hur hon ska ha den på ryggen, gå till förskolan, vinka av oss och vara där.. helt själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Å hjälp vad ledsen jag blir av de där annonserna med nallebjörnar och mammor och pappor som hoppas på att ses igen i Nangijala. Och en gång när jag tvångsmässigt läste en sån så kände jag igen namnen allt för väl. Det var min gamla granne som förlorat sitt första barn, han hade dött i magen i vecka 39 fick jag reda på sen. Fan, jag gråter bara jag tänker på det.
Och angående barns elakhet så har jag precis fått en försmak, min tvåochetthalvtåring berättade igår att en flicka som heter Nina kallar henne tjatunge på förskolan. Det var ju inte "pucko" eller "hora" iallafall, men jag fylldes av en sån vrede. Jag ville gå hem till den här Nina och ta ett snack med henne föräldrar på en gång.
Åh, stackars kompisen som fick gå hem! Där hade jag nog haft svårt att hålla tårarna tillbaks också. Samma med barn som är utanför. När jag var gravid fick vi lämna lekplatsen där bonusbarnen lekte eftersom det var en scoutklass (?) där och lekte, men en liten flicka satt alldeles själv, t.o.m ledarna struntade i henne.
Ibland tänker jag på när Lill-grodans första skoldag, när hon kommer att traska iväg med sin ryggsäck fylld med nya saker, stolt över att vara så stor att hon får börja skolan, och då kniper det otroligt i hjärtat. Hur ska det då gå den dagen det är dags, om jag redan känner så, med tanke på att hon bara är 4 månader?
Jonna: Ja usch. Dödsannonserna. För ett tag sen satt jag och bölade vid köksbordet när jag hittade två sammanhörande. En för en någon månad gammal bebis och sen hade mamman dött ett tag efter (satt såklart och spekulerade i självmord). Det gjorde mig ledsen hela dagen. Men jag ser ändå nån sorts poäng i det. Jag känner mig alltid så oändligt tacksam när jag tänker på att alla runtomkring mig lever och är friska.
Och det där. Fy fan. Jag känner hur det kokar bara jag tänker på det. Jag fattar inte hur jag ska klara av att S:et och Tintin kommer att bli dödligt sårade många gånger om.
Linnea: Ja man blir ju helt knäckt när man ser sånt där. Det är så tydligt också när man ser det utifrån. Och jag blir helt vansinnig när jag tänker på hur de vuxna inte tar nåt ansvar.
Och första skoldagen kommer nog att vara väldigt känslig. Blir lite gråtmild bara av att tänka på det nu. Men framförallt förskolan efterso det bara är om två månader (hjälp!)
Skicka en kommentar