Jag är livrädd för att dö. Inte för att dö i sig. Det blir nog bara intet. Men jag blir ledsen av att tänka på saker jag inte kommer att få se. Tanken på att bli sjuk ung. Att någon annan ska bli sjuk. Att det ska hända barnen något. Att bli lämnad ensam kvar. Att M ska dö före mig. I "Vitt brus" säger en av karaktärerna att ingen egentligen menar det där: att man vill dö först. Alla vill dö sist. Men jag tror inte det. Jag vill inte bli kvar ensam utan M.
Så döden. Min skräck.
Det och (tydligen) höga höjder, flyga, tala inför stora grupper.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar