Idag har golvet i vardagsrummet brutits upp och burits ut tillsammans med köket. Vi gick i exil. Stack till byggvaruhus och IKEA (vi kommer att ha varit där rekordmånga gånger efter den här renoveringen). Vi åt lunch där också. En tant kände sig manad att förklara vilka dåliga föräldrar vi var.
Tant - Har ni ingen leksak till pojken!!?
M - Nä, men det är ingen fara.
Tant - Jo. Han är ju uttråkad!
Jag - Nä det är HON inte.
Tant - Det är änna synd om honom.
Jag - Nej, det är det inte.
Tant - Jo det tycker jag att det är.
Och sen gick hon. Efteråt kom vi naturligtvis på tusen olika dräpande saker att svara kärringen med. För sent som vanligt. Herre gud vad jag hatar det där. Folk som ska säga till en hur man ska/inte ska göra med sina barn. Än så länge har väl ingen unge dött av att sitta stilla och titta ut i luften i fem minuter medan föräldrarna äter färdigt. För övrigt brukar inte barn ha några problem att meddela sin omgivning om de är uttråkade. Det vet alla föräldrar. Det vet även de flesta som vistats i något utrymme med barn (fy fan vad de kan ställa till det då).
Jag sa inte "dra åt helvete kärringjävel" men det borde jag ha gjort. Jag vet. Inte alls konstruktivt eller vettigt eller någonting. Men tänk så oerhört skönt det varit. Jag hade NJUTIT av att tänka på det efteråt om jag hade sagt det. Borde åtminstone ha gjort fuck you åt henne när hon vände sig om, glodde på oss och sa nåt till sitt sällskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Kan reta ihjäl mig på de som tror de vet bäst...
Fy för sådana tanter!
Fy fan för såna där bitterkärringar! När jag för några veckor sen var och handlade och febrilt letade efter koden till Icakortet som fanns i mobilen, vräkte kärringen framför mig i kön ur sig hur synd det var om den stackars tösen (kajsa) som inte fick någon uppmärksamhet av mig då jag var så 'upptagen med massa tekniska prylar.'
Jag ville säga så många saker men höll tyst, vilket jag givetvis ångrade sen.
Jag är bäst i Sverige på att få dylika personer att ångra att de öppnade munnen, eller att de överhuvudtaget klev ur sängen på morgonen. Önskar att jag var bäst på något annat som fotboll, matematik eller fiske, men ibland är det å andra sidan riktigt riktigt tillfredsställande.
Så länge det inte handlar om barnmisshandel tycker jag att främmande människor bara kan hålla käften.
Och jag hatar, hatar, när jag kommer på en massa smarta och dräpande kommentarer i efterhand, men bara får fram nåt fånigt i stunden!
kram
Usch vad det kan vara jobbigt när okända människor tränger sig på på det där viset. Möjligtvis var det ett av skälen till at jag inte hejade på er när vi åt lunch samtidigt på IKEA i lördags förmiddag;)
Åh, tänk om sådana som hon kunde ägna energin åt de ungar som verkligen behöver omtanke.
Dum tant. Verkar krylla av dem.
Jag var på IKEA idag. Kållered?
(börjar genast gå igenom minnesbilderna efter en liten familj med ett till döds uttråkat barn vid något av borden...men nej, jag minns inte. ;) )
Jag säger bara: suck!
men IDDI tant!
Åh vad jag avskyr det där hjärnsläppet man får i sådana situationer. Det är verkligen helt värdelöst.
Ett "Dra åt helvete" hade minst sagt varit på sin plats.
Tantskrälle!
Att folk ORKAR! morr. Och som du skriver... vilken unge har suttit uttråkad mer än 7 sek UTAN att hojta så att hela grannskapet hör om det? :p
Sen, när jag blir med barn, kommer jag bli galen känner jag redan nu, som hundägare. ALLA vet bäst. jag vet ingenting. Vågar inte tänka på hur NI föräldrar har det!
Jag finner verkligen inga ord för hur dumihuvudet jag tycker att den här människan är!
Jag vet vad du menar och oftast kommer de där dräpande svaren alldeles för sent och så står man där med knutna nävar och arg-kli på kroppen. Men ibland så händer det.
Idag tex såg jag rött när en av grannarnas släkting först nästan körde över våra två katter, som i panik flydde in på gården hals över huvud (de är väldigt skygga i vanliga fall också) och sen går ur bilen, plockar upp en isboll och kastar efter ena katten! Jag hann se hur han med bestämda steg gick efter den yngre katten som försvunnit runt hörnet på huset, plockar upp ännu en redigt stor iskocka och nästan springer efter katten. Jag blir fly förbannad och slänger på mig skorna och springer ut, möter gubben på vägen och frågar om det är mina katter han kastar isbollar på. Han blir lite snopen först men svarar raljerande "Jajamän" och då, då brinner det! I slutet av den långa harang jag får ur mig säger jag "kattungen är nog rädd för gubbar som det är, gubbjävel!" Han stannar och säger "Vadsarru?!" "Du hörde nog vad jag sa, gubbjävel!"
För en gångs skull fick jag ur mig precis rätt ord i rätt tid och även om jag inte vill vara med om samma situation någonsin igen så var det bara så förlösande att få ut precis det jag tyckte och tänkte i just det ögonblicket. Och nog borde han skämmas alltid, gubbjäveln.
Skicka en kommentar