Jag har läst två tredjedelar av boken och för en gång skull har de höga förhoppningarna infriats helt och hållet. Lundberg skriver kristallklart och poetiskt om ett samhälle där vissa har allt och andra ingenting. En bok för vem som helst som har minsta intresse för klassklyftor i samhället. Och en bok för den som njuter av vackert språk.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej vi har bara varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust grepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår - och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
-//-
Allt oftare tänker jag istället att svaret på den fråga som makten aldrig ställer till oss blir att vända den andra kinden till; att istället ta upp stenen från marken och kasta den, hårt och skoningslöst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Bara en stund innan jag läste det här inlägget fick jag samma tips från en annan tillförlitlig källa. Jag sätter upp den på att läsa-listan.
Den är väldigt bra. Den sitter kvar i huvudet och magen länge. Kommer en prequel nu i vår.
Jonna: Ja gör det! Jag tror inte att du kommer ångra dig.
cecilia: verkligen fantastisk. ja, vad kul med prequel (finns det svenskt ett svenskt begrepp för det?)!
Den finns nu även på min att läsa-lista. Den där listan börjar bli så fasligt lång bara...
Motsatsen till fortsättning liksom ... Nej, tror inte det finns nåt bra ord.
helena: ja, den där listan..
cecilia: nej, det finns nog ingen bra direktöversättning. men jag ser fram emot den i vilket fall som helst!
Haha! Vad spännande :) Jag är all for lyrisk prosa men jag kunde inte läsa klart den! Jag hade hela tiden en skitjobbig känsla av att författaren är kär i sig själv och faktumet att han skriver just lyrisk prosa. FÖR, jag vill inte säga pretto för det är både något missvisande och slarvigt, men överarbetat kanske, FÖR medvetet.
Roligt att du gillade, jag önskar att jag hade för förväntningarna var skyhöga hos mig med :)
Skicka en kommentar