Gårdagens skörd.

I går var jag sur. Jag gick med S till affären för att handla mat. När vi plockat ihop allting insåg jag att jag glömt kortet hemma så vi fick släpa oss hem igen och sen tillbaka. Det låter inte så farligt men det är ett projekt när man har en 4-åring som sällskap. Dessutom skrek hon i affären "VARFÖR HAR VI INGA PENGAR? KAN VI KÖPA MAT NÅN GÅNG NÄR VI HAR PENGAR? SYND ATT DU INTE KAN KÖPA MAT NÄR VI INTE HAR NÅGRA PENGAR!" Jag kände mig halvnöjd med hennes insats och totalt missnöjd med min. Jag muttrade hela vägen hem medan hon kvittrade om att "nu får vi gå många gånger när vi inte har några pengar". Så jag var sur. En sådan surhet som bara ett barns ständiga kacklande kan locka fram - det är en trötthet som kombineras med en huvudvärk som sätter sig i tinningarna (hårt i tinningarna - och den försvinner alltid som av magi när barnet i fråga sover sött).

Eftersom jag har världens bästa kille gav han mig tulpaner för att jag var sur. Sen masserade han mina fötter. Och efter det masserade han axlarna och ryggen i... ja hur lång kan The Ice Storm vara? 1 timme och 50 minuter. Ja. Jag älskar min kille. Och lilla S - även om hon i sanning kan vara en pain in the öron ibland.