Oh motherfucker,

vad läskig Eden Lake var.

I vanliga fall får jag sitta och hålla M:s hand. han låtsas att han vill sitta nära för att jag är rädd - men det är naturligtvis helt tvärtom. Den här gången var vi dock exakt lika rädda. Om man gillar andan-i-halsen-skräck-plus-never-ending-vändningar så är den här filmen en hit.

Som skräckfilm. Skitbra.
Som historia. Sådär. Samma gamla motsättningar mellan arbetarklass och medelklass. Det finns någon slags tanke bakom verkar det som men den fullföljs inte (eller det gör den väl på sätt och vis eftersom han tar den hela vägen till ett väldigt kosekvent slut precis som Emma Engström på GP skrev) men James Watkins är nog inte ute efter att göra en sociologisk analys av tillståndet i Storbritannien i vilket fall som helst. Så om man tar den för vad den är - en skräckfilm- så är den fantastisk.

Nu sitter i och för sig en här och tjurar för att jag tycker att den är 4:a som skräck men typ 2:a som historia (tvingades just höja det till en 3:a av M).

Det värsta filmbråket vi haft rörde: Slutet i Gone baby gone